FrihetFildelningFeminism.se

I kväll är det stor release för boken på Pressklubben i Stockholm. Kom gärna förbi, lyssna på debatten och fira, om du har tid och möjlighet.

Men redan nu går boken att beställa. Förlaget skriver om den här, Adlibris har den här, Bokia här och Bokus här.

Själv väntar jag nu med spänning på att någon ska läsa något av de recensionsexemplar som skickades ut i dagarna, och såga hela innehållet… Det är lite läskigt att skriva bok trots allt.

Nu börjar det närma sig med boksläppet på riktigt. Nu på onsdag blir det riktig release i Stockholm med debatt och mingel och allt. Allt arrangeras tillsammans med makthavare.se, vilket gör att platsen blir på Pressklubben, Vasagatan 50, Stockholm, och tiden 17:30.

Läs mer om eventet här, eller anmäl dig direkt på facebook.

Välkommen!

Folkhälsa i Alliansens valmanifest:

“Alkoholens sociala och medicinska skadeverkningar måste bekämpas. En minskad alkoholkonsumtion förbättrar hälsan och minskar många sociala problem. Systembolaget ska kvarstå i statlig ägo. Försäljningsmonopolet och en aktiv prispolitik utgör centrala verktyg i detta arbete, men mer behöver göras. Vår politik syftar till ett samhälle fritt från narkotika och dopning och ett minskat tobaksbruk. Barn och unga är en särskilt angelägen grupp.” (s.25)

De vill höja skatten på alkohol och tobak “i syfte att minska dessas skadeverkningar”. (s.25)

samt:

“Den förebyggande satsningen för att minska alkoholkonsumtionen, stoppa narkotikan och dopningen samt minska tobaksbruket fortsätter under mandatperioden.” (s.25)

Annars är folkhälsofrågorna relativt tysta. Ordet folkhälsa finns med en gång i brödtexten som förklarar varför svensk idrott ska få 500 miljoner extra om året. Noterbart är att stödet från svenska spel ska fasas ut. Å så framhäver man att barn ska serveras skolmat utan onödiga tillsatser. Jag har inte riktigt bestämt mig om frånvaron av folkhälsopolitik i övrigt är ett gott eller dåligt tecken. Att alliansen verkar vilja föra ett krig mot alkohol, narkotika och tobak känns dock mindre fräscht, utan som ett utslag av populism. Vi behöver inte fler nollvisioner på folkhälsoområdet, vi behöver nyanser.

Snart publicerar jag min första bok ”Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar”. Den är finansierad av tobaksbolaget Swedish Match och eftersom projektet nu börjar lida mot sitt slut tänkte jag berätta om hur det hela började.

I höstas blev jag kontaktad av en person på Swedish Match. Han hade läst vad jag hade skrivit tidigare, bland annat mina ledare om förmynderifrågor i Expressen. Han undrade om jag var intresserad av att göra ett samarbete med dem, och vi diskuterade några möjliga uppslag. Jag var länge tveksam till att ta emot pengar från ett tobaksföretag. Jag funderade på om jag skulle kunna stå för resultatet och om det var förenligt med mina principer. Vid den här tiden gick det dessutom rätt bra för mig med frilansuppdrag, så jag drog ut på processen. Till sist enades jag och Swedish Match om att jag skulle skriva ett synopsis till en bok.

Medan jag skrev synopsis fortsatte jag att fundera, och till slut bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Det var och är fortfarande otroligt viktigt för mig att hela projektet bygger på en idé som helt och hållet är min. Antingen skulle Swedish Match tycka att det var en bra idé, och gå med på att finansiera den, eller så skulle de tycka att det var en dålig idé, och då fick det helt enkelt vara. Efter en lång diskussion, men utan några ändringar i innehållet godkände de projektet, och jag fick möjlighet att ägna ungefär ett halvår till bokskrivande.

Nu hade jag ett synopsis som jag ville skriva, kunde stå för och som jag kände var politiskt viktigt. Så kom det sig att skrev boken ”Är det så farligt?” med finansiering av tobaksjätten Swedish Match. De har inte haft något att göra med innehållet i den färdiga boken. Faktum är att de inte ens hade sett manus förrän alldeles nyligen då det redan var klart för tryck och de ville kunna läsa den för att kunna skriva sin förtext till bokens början. Vi beslutade redan innan projektet satte igång att vara öppna och tydliga med att boken är företagsfinansierad, helt enkelt för att det inte skulle verka som att vi försökte dölja det. Det här konceptet är mig veterligen relativt ovanligt. Själv är jag tacksam för att ha fått en möjlighet att skriva en bok jag tycker behövs och att dessutom få ägna odelad uppmärksamhet åt skrivandet. Samtidigt känns det skönt och viktigt att kunna berätta vilka som stöttat mig ekonomiskt så att läsaren får möjlighet att själv dra sina egna slutsatser. Det är trots allt inte alla böcker som ger läsaren den möjligheten. En av bokens fallstudier handlar om snus och det är förstås inte en slump, men innehållet och slutsatserna är helt och hållet mina. I avtalet med Swedish Match står det uttryckligen att jag själv äger det material jag producerat, och att jag inte får föra Swedish Matchs talan på något sätt. De har gett mig ersättning, genom min enskilda firma, för de tecken text som jag producerat, varken mer eller mindre.

Jag vet faktiskt inte vad Swedish Match tycker om slutresultatet, och jag vet inte hur boken kommer mottas av läsare och kritiker. Min förhoppning är att innehållet ska stå för sig själv, och att sakfrågorna skall få mer utrymme i diskussionen än bokens finansiering eller något annat runt omkring. Den här boken innehåller viktiga frågor som förtjänar att diskuteras ordentligt. Hur har det till exempel kommit sig att folkhälsan blivit ett politiskt område där de goda intentionerna tillåts stå över sunt förnuft och rimliga proportioner? Varför är unkna och kritiserade könsstereotyper helt plötsligt ett okej argument när det handlar om att måla upp kvinnor som dåliga mammor för att de dricker lådvin eller köper godis till barnen? Varför kan staten fortfarande arbeta efter förlegade och orealistiska mål som nollvisioner och informationsmonopol utan att ta någon som helst hänsyn till dem som faller utanför systemen? Vad händer när enskilda drabbas av regleringsiver in absurdum?

Det är därför jag har skrivit den här boken, och jag hoppas att ni kommer att vilja läsa den. Den släpps den första september, och går att förhandsbeställa här.

Med anledning av helgens anklagelser och våldtäktsrubriker tycker jag det finns anledning att fundera på varför vi fortfarande förväntar oss att människor skall vara perfekta, varför vi fortfarande blandar ihop person och politik, och hur det kommer sig att det är så lätt att gå på allt som står i tidningarna och i nästa andetag kritisera dem för att vara ohederliga.

För det första; Människor är naiva idioter med fel och brister. Oavsett hur höga positioner man har är ingen perfekt. Idoler kommer alltid att göra en besviken, och alla har lik i garderoben. Det är mänskligt, och även om det är åtråvärt att sträva efter att vara bäst kommer folk göra fel, saker man inte är stolt över, och bedöma saker på ett annat sätt. Vi gör alla sånt, och det borde inte orsaka tidningsrubriker. Så länge vi gillar att gotta oss åt andras olycka kommer det dock göra det.

För det andra; När idolerna har fallit, konturerna spricker, snedsteg görs eller liken kommer fram i garderoben. Då är vi alla människor. Det finns ett bibelord om stenar och skuld som fler borde lyssna på. Johannes 8:7.

För det tredje; Det är valrörelse! Folk kommer anklaga alla från höger till vänster om högt och lågt ända fram tills den 19:e september. Tidningarna kommer skriva om allt och inte ens ha grund för hälften. Var lite källkritiska och strunta i allt strunt. Person är inte samma sak som politik, och person är väldigt sällan samma sak som yrkesroll. Separera. Tänk själv.

För det fjärde; Vi går mot ett allt mer transparent samhälle, där allt fler lämnar ut information frivilligt, och där allt mer information samlas upp av staten med hjälp av tvångsmedel. Det förra har lett till lite mera tolerans, tolerans som krävs om vi skall kunna försvara oss mot de integritetsintrång det senare ger. Det går inte att förfasa oss över personliga brister eller livsstilsval, om vi vill ha ett samhälle som leds av andra typer av människor än nitiska regelföljare och ja-sägare som aldrig vågar opponera sig mot något. En demokrati behöver ha högt i tak, och det måste gå att skilja mellan sak och person.

Kan vi inte enas om det? Snälla?

Fler har nu uppmärksammat Google-Verizon-förslaget till policy om nätneutralitet. I DN beskriver Sverker Lenas förslaget som att det vore lite av slutet på internet som vi ser det idag. Riktigt så illa är det inte, och det finns bra mycket mer i förslaget än domedagsprofetior. Christoffer Kullenberg går hårt (och läsvärt) åt användningen av ordet “lawful” i förslaget, och myntar begreppet “googleman”. En annan som kommenterar är Pär Strömbäck, som på Netopia först kallar Google-Verizon-förslaget för rykten, men som tycker att de stora sajterna redan har infört någon sorts oligiopol på nätet och att nätneutralitet bara är en utopisk princip.

Missa heller inte EFF:s genomgång av förslaget. De drar ungefär samma slutsatser som jag gjorde, men trycker hårdare på punkten om “Network Management”. Något som inte är så konstigt, eftersom de går efter sina intressen, och jag är mer ideologisk äganderättsvänlig, och inte tycker att staten kan reglera hur som helst när det gäller andra människors verk. I det här fallet driften av näten.

Och för den som missat det. Här finns min genomgång av Google-Verizon-förslaget inklusive kommentarer. Vi behöver en diskussion om det här i Sverige, innan någon annan sätter agendan åt oss.

Uppdatering, 12/3 kl.14:40:

Via Jardenberg ser jag att Facebook har lagt sig i diskussionen, och framför allt kritiserat Google&Verizon för undantaget för mobila bredband. Om debatten fortsätter och gör Google-Verizon-förslaget till det sämsta alternativet för nätneutraliteten, så kanske slutprodukten kan bli rätt lovande ändå.

Nu kan man förhandsbeställa min bok! Här hittar du mer information kring hur du gör för att få den till specialpris, innan den släpps den 1 september. Den har fått en fin titel också:

Är det så farligt?
Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar

Det blir ungefär 168 sidor om politik, folkhälsan som maktmedel och informations-slagträ, mytbildningar och fria val. Till det kommer drygt 250 fotnoter med källor och kommentarer, och åtta riskabla små njutningar tas upp som fallstudier.

Läs bokens baksida och beställ här redan nu!

På andra sidan Atlanten, i Usa, har Verizon och Google lagt fram ett gemensamt policy-förslag för ett “öppet” internet. Det består av nio punkter (som finns i sin helhet här) om hur de vill förhålla sig till innehåll och nätneutralitet och det är utformat på så sätt att det skulle kunna ligga till grund för ett framtida lagförslag på området.

I korthet ser det ut så här:

1. Konsumentskydd. Internetleverantörer blir förbjudna att hindra användare för att skicka och ta emot lagenligt (lawful) innehåll mellan varandra, att använda lagenliga tjänster och använda lagliga verktyg som inte skadar nätverket.

Det är alltid svårt när man svänger sig med begrepp som “lawful”. Å ena sidan är det svårt att skriva policys som skyddar olagligt material, å andra sidan öppnar det upp för kryphål som kan omfatta lite vad som helst.

2. Diskrimineringsskydd. Internetleverantörer förbjuds att nedprioritera tjänster, eller förfördela dem så att de skadas eller inte kan användas.

Man får inte glömma bort marknaden och egenintresset när det gäller nätet. Operatörerna måste få styra över sina tjänster, men det finns en poäng i att de inte ska få hindra andra på marknaden.

3. Transparens. Internetleverantörerna måste i klartext berätta för sina kunder vad de prioriterar och vad deras tjänster innebär så att man kan fatta informerade beslut om val av operatör och tjänst.

Punkten kunde vara tydligare, men det är en mycket viktig princip.

4. Nätverksansvar. Internetleverantörer får besluta om och ta hand om sitt eget nät. De får arbeta för säkerhet och integritet, följa tekniska krav och utveckla sina tjänster och serva användaren med kvalitativt nät. De får helt enkelt fortsätta sköta sitt nät.

Återigen, operatörerna måste få styra över sina tjänster. Dock får man inte glömma alla risker som är följer ifall man som infrastrukturleverantör börjar peta i innehållet.

5. Tilläggstjänster. Internetleverantörer får erbjuda tilläggstjänster som använder sig av uppkopplingen. FCC (motsvarigheten till svenska Post & telestyrelsen) ska granska dessa tjänster och årligen rapportera ifall de hotar den övriga tillgången till nätet.

En punkt som mer handlar om hur de andra punkterna ska efterföljas. I svensk kontext handlar det om myndighetskontroll, och utvärdering om hur bra allt efterföljs.

6. Mobilt bredband. På grund av dess “karaktär” och “unika teknik” undantas mobilt bredband från alla punkter utom transparens-punkten tills vidare.

Det här är anmärkningsvärt och en av de största svagheterna i förslaget. Bara för att bredbandet är mobilt (dokumentet talar om “wireless broadband”) får det undantas. Det undantaget riskerar fastslå ännu mer av grunden för en utveckling till kabeltevenät och mobil surf där nätet inte alls är lika fritt. Framför allt, så är det ett hinder för utveckling av nya tjänster, när operatörerna får fri makt över infrastruktur som byggts upp med gemensamma medel.

7. Fall till fall-styre. FCC ska se till att konsumentskyddet och diskrimineringsskyddet efterföljs genom att granska fall till fall. Parter skall uppmuntras att lösa problem på egen hand, och följa rekommendationer från “widely-recognized internet community governance initiatives”.

Den sista delen om att följa rekommendationer från erkända initiativ är mest intressant. Det öppnar upp för medborgarmärkningar och policyprocesser som inte främst kommer från politiker och staten.

8. Reglerande makt. FCC har ansvar för översynen av tillgång till internet, men får inte peta i mjukvaruapplikationer, bredbandstjänster eller annat innehåll.

Principen om att staten inte får peta i innehåll hade kunnat vara oerhört mycket tydligare.

9. Bredbandstillgång för amerikaner. Sista punkten beskriver satsningar för att ge fler amerikaner tillgång till internet.

—

På det stora hela är det ett intressant förslag som får ses lite som ett avtal mellan två parter. Här är en kommentar från höger, och här kommenterar Lawrence Lessig. Själv tycker jag att förslaget innehåller både bra och dåliga saker, och kanske främst är ett konstruktivt försök till att skapa ett fungerande regelverk för den infrastruktur som nätet ändå är.

Svagheterna i förslaget är att det mobila bredbandet helt räknas bort, som att det vore något annat och nytt. Det är också att användarna särskiljs från nätet, som att nätet i sig är något som kan skada dem (se punkten om network management). Nätet är i mångt och mycket sina användare. Till sist så tar inte förslaget tillräckligt avstånd från innehållsansvar. Formuleringar som “lawful content” öppnar upp för de som tycker att operatörerna ska ansvara för vad som transporteras i deras nät, och flyttar ansvarsfrågan i från individnivå. Innehållsansvar borde aldrig kunna ligga på någon annan än inidviden.

Den starka delen är att det i mångt och mycket är ett bra regelverk. Att operatörerna tydligt skall deklarera vad de levererar till kund och att de inte får diskriminera tjänster så att de inte går att använda är viktiga punkter för att ha en fortsatt öppen marknad på nätet. Tyvärr är ingen av principerna riktigt fasta, och fyllda med undantag. Men om vi börjar här, gör om och gör rätt, kanske vi kan kanske skapa en verklighetsbaserad politik kring nätets infrastruktur på riktigt?

Uppdatering: Bibi har hittat ett nytt hem. Han kommer bo hos Agnes. Tack!

Det bär mig emot att skriva det här inlägget, men jag har vetat att dagen skulle komma ända sedan i höstas då jag flyttade till egen lägenhet igen. Det handlar om min katt, Bibi, som behöver ett nytt hem.

Bibi är en hankatt på fyra och ett halvt år, han föddes i januari eller februari 2006, och jag har haft honom sedan februari 2007. Han är kastrerad, skötsam och har bott i lägenhet i hela sitt liv. Det senaste halvåret har han rest runt en del eftersom att jag på grund av arbete och annat inte är hemma så långa sträck i taget. Det är också anledningen till att jag måste hitta ett nytt hem till honom, det är helt enkelt inte sjyst mot en katt att lämna honom ensam för ofta, eller låta honom flänga runt hos olika kattvakter som han gjort det senaste halvåret.

Jag vet att det knappast finns någon större marknad för halvgamla hankatter. Bibi är ju inte ens tjock. Han hade dessutom urinsten i julas, och fick åka akut till veterinär, vilket innebär att han fortfarande får specialfoder ibland för att förhindra att det händer igen. Han väger visserligen upp det genom att nästan vara lika social som en hund (en jämförelse vissa kattälskare säkert skulle rata), och att vara lagom uppmärksamhetssökande.

Han har som sagt bara levt som innekatt, är van vid att resa i bur, både tåg, buss och bil, och har varit utsatt för mina småsyskon under kortare perioder. Han har inte varit störtförtjust i hundar (men heller inte träffat så många), men fungerat bra med andra katter. Sen är han ju givetvis världens sötaste och bästaste katt och allt sånt där, men det behöver jag väl knappt skriva.

Just nu bor katten i Malmö, men desto snabbare han kan få ett nytt hem, desto bättre. Allra helst i närheten, men jag kan frakta katten till tex. Stockholm, Halmstad eller Växjö-trakten utan problem. Efter att ha haft ett par intresserade som dragit sig ut börjar nu läget bli akut. Min förhoppning är trots allt att det skulle kunna finnas någon där ute som vill ha en o-tjock defekt halvgammal katt ändå. I så fall, lämna en kommentar, eller skicka ett mail. Plz.

Jag tänkte åka på det där tältlägret i sommar med alla webbnördar och folk som är alldeles för insnöade på sociala medier. Inför det har Mattias Boström på Piratförlaget tagit initiativ till någon sorts deltagarbok där alla inblandade får skriva sitt inlägg. Jag gillade initiativet, och eftersom jag själv håller på med de allra sista på min egen bok; Är det så farligt? (på ett helt annat förlag), som tyvärr inte kommer finnas i tryck tills SSWC, tänkte jag ta tillfället i akt att lufta en liten del av den här.

Ni som är besvikna på den politiska tonen och hellre ville läsa om hur man ligger med nördar får göra det här.

Här kommer i alla fall texten som är en bearbetning på något som troligen kommer inleda boken. Det enda jag skulle önska är att om du orkar läsa igenom den; lämna gärna en kommentar, kritik, reflektion, vad som. Boken är inte på tryck än, jag gillar förändringar, och en hel del om det jag skriver om handlar om saker som rör hela bubblan kring nätet och sociala medier, så varför inte ta chansen och påverka?

Medielandskapet ändrar form och vi befinner oss mitt i det skiftet. De generationer som växer upp i dag har redan från barnsben fått förhålla sig till långt fler informationskanaler än sina föräldrar. Med ett ständigt föränderligt medieutbud har det offentliga samtalet förändrats, men det offentliga samhället och dess företrädare har inte hängt med in i framtiden.

Folkhälsopolitiken har blivit en skyddad och tillåten arena för grundlösa utspel och hälsohysteri. Politiker med egenintressen drar nytta av stereotypa slagord för att föra symbolpolitik över människors vardagsbeslut. Staten agerar paternaliserande, ser det som sin roll att vara en beskyddande kraft och utmålar medborgare som offer i välviljans namn. Folk kategoriseras som dåliga föräldrar när de köper lösgodis till sina barn, som datorberoende för att de chattar och spelar Farmville till klockan ett på natten en onsdagskväll och som alkoholister om de dricker ett glas vin till från den öppnade lådvinsboxen i kylen.

I ett informationssamhälle är det möjligt att söka källor, granska rön och hitta fakta om larm på ett par googlande sekunder. I ett sådant samhälle måste staten förändra sin roll. Om myndigheter skall fortsätta att ha en informerande roll och tränga igenom det ständigt föränderliga och växande mediebruset med bibehållen legitimitet kan de inte fortsätta arbeta utifrån strategier som går ut på att skrika högst. I värsta fall riskerar folkhälsopolitiken att förvandlas till en sprucken pekpinnepolitik som ingen riktigt tar på allvar. Mer troligt är att ingen uppmärksammar skriken från de desperata kampanjerna.

Myndigheter är politiska organisationer och kan således aldrig kan stå för helt objektiv information. De kan inte förväntas utgå från alla olika sidor av en fråga och skapa konkurrerande perspektiv som ens hamnar i närheten av informationssamhällets mångfald. Det är helt enkelt inte rimligt med de resurser som skattemedel ändå innebär. Den rollen behöver lämnas över till marknaden.

Så länge vi har ett välfärdssamhälle finansierat med gemensamma resurser kommer det att föras folkhälsopolitik. Det är mer eller mindre ofrånkomligt, och frågan som behöver ställas är hur den bör se ut. Vad är statens uppgift för informationsspridningen? Vilket ansvar har vi som individer? Hur ger man människor makt över sitt egna beslut utan att späda på stereotyper och fastna i anslagstavlans propaganda? Går det?

Hur kan staten inta rollen som tillgängliggörare av den information, som finns? Kan staten främja innovationer, tjänster och företagande inom folkhälsoområdet utan att använda pekpinnar och moral om hur de används? Skulle det gå att ha ett folkhälsoinstitut som gav oss underlaget till välinformerade beslut, i stället för att fatta dem åt oss? Kanske är det så att staten kan tillhandahålla befintliga fakta i form av rådata och verka som en bibliotekarie i informationsmyllret. Informera passivt och tillgängliggörande i stället för att aktivt och offensivt propagera ut godkända normer för vilka beslut vi skall ta över vår egen hälsa?

Om vi lämnar över ansvaret för vår hälsa till staten får vi till synes färre anledningar att ta hand om den själva. Vi invaggas i falska föreställningar om att det är säkert att konsumera saker bara för att det är tillåtet, i stället för att vara kritiska. Med goda intentioner som ursäkt har vi blivit fråntagna förmågan att bedöma risker, sätta saker i ett sammanhang och själva lära oss att definiera vilka proportioner av farlighet som vi klarar av.

Folkhälsan blir ett område där vi lämnar ifrån oss makt, vilket har förvandlat det till ett legitimt maktmedel för att kontrollera andra områden. Storbritanniens Nanny State är ett extremt exempel, men inte alltför långt ifrån oss ändå. Homosexualitet var sjukdomsklassat ända in på 1970-talet, transvestism och sadomasochism ansågs vara störningar ända fram tills den första januari 2009. Vilka beteenden som är behandlingskrävande beroenden är en fråga om politiska definitioner, liksom vilka beteenden som är önskvärda i samhället. Obekvämligheter har helt enkelt en historia av att definieras som osunda eller som ohälsosamhet.

Det är lätt att anföra folkhälsan som argument när man reglerar livsstilsval. Antingen av genuin omtanke, eller av en politisk önskan att visa handlingskraft. Samhällskostnaderna för dåligt leverne är höga och barn, kvinnor och gamla anses skyddsvärda, vare sig det handlar om att skydda dem från sig själva eller från de stora företagens vinstintressen. Mer eller mindre dekadenta små njutningar framställs som farligare än de är, och den som njuter av saker som sol, läsk och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Om man inte håller med definitionerna, inte ser det växande fettberget och inte tycker att propaganda är ett särskilt smart folkhälsoverktyg i framtiden, hur förändrar man det? Går det att föra en passiv politik med transparent mångsidig information bland alla larmrapporter i ett land där staten har en bestämd åsikt om vad vi helst ska proppa i oss?

Att själv ta ansvar och fatta sina egna beslut om sin egen hälsa, är det verkligen så farligt?

Jag ska givetvis till Almedalsveckan i Visby nästa vecka. Om du är på plats får du gärna titta förbi på någon av de seminarier jag skall medverka på.

På måndagen den 5 juli klockan 15:30-16:30 medverkar jag i ett seminarium med titeln “Utmanar feminismen liberalismen?“. Platsen är Augustsalen i Krukmakarens Hus på Mellangatan 21. Det är Fores som står för arrangemanget, och förutom underteckna medverkar folkpartiets Jenny Sonesson, centerns Marie Wickberg och liberatisten Alexander Bard. Jag tror det kan bli intressant, och här kan du läsa mer.

På tisdagen den 6 juli klockan 15:30-16:30 blir det en debatt om folkhälsa och lite smyglansering av boken jag skriver nu. Plats är hotell Almedalen, och vill man titta förbi är det bäst att anmäla sig till Magasinet Neo. Deras inbjudan finns här och lyder som följer:

“Är det så farligt? – en debatt om folkhälsa, överdrivna larm och sexistiska myndigheter

Johanna Nylander, frilansskribent, kommer i augusti med boken Är det så farligt? om riskabla små njutningar som sol, läsk och snus. Där tar hon upp frågor som: Hur långt får myndigheterna gå i jakten på folkhälsan? Är det försvarligt att utmåla kvinnor som dåliga mammor? Och kommer ungdomar tro på kampanjerna?

Under Almedalsveckan diskuterar Neo boken med författaren och en panel unga politiker. Vad tror de om bokens slutsatser och hur långt tycker de att staten ska få gå i ambitionen att hålla folk friska?

Medverkande:

Johanna Nylander, frilanskribent
Fredrik Federley , riksdagsledamot Centerpartiet
Mattias Vepsä , förbundssekreterare SSU
Anna Gustafsson , förbundsstyrelseledamot MUF
Adam Cwejman , ordförande LUF
Ida Gabrielsson , ordförande Ung Vänster
Charlie Weimers , ordförande KDU

Moderator: Mattias Svensson, redaktör Neo

Tid: 15:30 – 16:30 Tisdag 6 juli
Plats: Hotell Almedalen, Strandvägen 8

Anmälan till anmalan@magasinetneo.se

Varmt välkommen önskar Neoredaktionen“

och just det. Boken jag skriver är finansierad av Swedish Match. Det ni!

I dag har jag varit med och pratat på konferensen Moving Images i Malmö. Ämnet var folkhälsa och den bok jag håller på att skriva på ämnet just nu (återkommer om mer information om den vid senare tillfälle), och jag tänkte passa på att utveckla mina tankar om realtidshetsen;

Frågan var om hur farligt det är med att ha många parallella saker som pockar på vår uppmärksamhet. Nej, jag skulle säga att det inte är mer farligt än att man kanske förlorar lite tid. Som med alla nya företeelser måste vi lära oss att förhålla oss till dem på ett sunt sätt. Så har det alltid varit, i synnerhet när det kommit nya medier. Medieutveckling är ofta en maktförskjutning, vilket gjort att de som har makt tenderar att utmåla det svårförstådda och nya som farligare än det egentligen är.

Jag tror att vi måste lära oss att förhålla oss till nätet på samma sätt som man gör med vanliga livet. Om man vet med sig att man arbetar bäst när det är tyst och lugnt omkring sig, är det troligen en bra sak att ha det tyst och lugnt omkring sig på nätet också. Det vill säga, kanske logga ur program som inte är nödvändiga, och bara ha framme de flikar man använder i webbläsaren.

Samtidigt, ju mer vardag det blir, ju vanare blir vi, och ju snabbare normaliseras nya beteenden. Jag tror att det är skadligare att haussa upp farligheten, gör man det, finns det en risk att det blir självuppfyllande. Sen finns det alltid undantag, och personer som kommer känna sig mer stressade än andra, men så har det alltid varit, vi fungerar olika, det har bara bytt form.

Dessutom så har vi ju, som bland andra Suw Charman Anderson nämnde i passet innan mig, en lärandeprocess kring medierna. Ju bättre vi lär oss att använda oss av rätt typer av medier vid rätt tillfällen, ju bättre lär vi oss att hantera mångfalden, och kunskap är makt.

Och det fina med nätets realtidsflöde och distraktionsmoment, är ju att det är enkelt att opta ut eller opta in precis när man känner för det. Till skillnad mot sociala sammanhang i den fysiska världen, blir digitala samhällen enkla att delta i, eller logga ur från. Det är en möjlighet man inte hade innan.

Vad jag sa under mina fem minuter borde man kunna se i klippet här. (Uppdatering; efter ungefär 57 minuter in)