Piratbloggar

Är det någon som är det minsta förvånad över att Netopia välkomnar Kulturskaparna in i diskussionen om “kulturen, internet och framtiden”? Jag är det inte. Det kan omöjligt vara en slump att Antipiratbyrån, Netopia och Kulturskaparna poppar upp nästan samtidigt och mobiliserar mot de hemska fildelarna. Som jag förutspådde tidigare, så handlar det troligen om en ganska så välplanerad mobilisering. Det är ju inte utan att jag betraktar det hela med ett visst nöje. Mobiliseringen betyder bara en sak: De är skiträdda för att Piratpartiet ska komma in i riksdagen. Det skulle jag också vara om jag vore dem. Piratpartiet är det enda partiet som för en seriös diskussion om kulturen, internet och framtiden.

Oh well, låt oss titta lite närmare på den här mobiliseringen. Det är faktiskt nödvändigt att lyfta på stenen och belysa vad som pågår under den.

Gemensamt för Antipiratbyrån, Netopia och Kulturskaparna är att de direkt eller indirekt stödjer lagstiftning som till exempel Ipred. Det innebär att de alla är villiga att offra allas vår personliga integritet för att de de företräder ska kunna fortsätta att bedriva en föråldrad affärsverksamhet, som bland annat innefattar tvångsbetalning för saker folk inte vill ha, slavkontrakt och direkt obstruktion av dem som försöker hitta andra vägar att skapa och distribuera kultur. Låter det galet? Ja, men det är faktiskt så det är och jag kan bevisa varje del av påståendet:

Man är beredd att offra allas integritet för sin egen ekonomiska vinnings skull: All information som skickas över nätet består av ettor och nollor. Mejl är ettor och nollor, hemsidor är ettor och nollor, fildelade filer är ettor och nollor. För att kunna skilja ut fildelade ettor och nollor måste man gå in och titta på alla ettor och nollor som skickas. Det innebär att man i jakten på fildelare också kommer att klampa omkring i diverse privat information. Det är nämligen omöjligt att skilja ettor och nollor från ettor och nollor utan att kontrollera vilken helhet de bildar. Det är nu inget som verkar bekymra upphovsrättsindustrin och deras lobby nämnvärt.

Än mer oroande är det att regeringen begärt in remissvar angående datalagringsdirektivet från diverse upphovsrättsindustrirepresentanter: IFPI, BSA Sverige, Antipiratbyrån, Klys, Sami och Stim. Vad har dessa organisationer med det föreslagna datalagringsdirektivet att göra? Själv tycker de att det vore toppen om man kunde använda datalagringen till att jaga fildelare. Det återstår att se om våra politiker håller med. Men med tanke på att de ens bett om remissvar från dessa organisationer, så kan man ju ana åt vilket håll det lutar.

För er som inte känner till vad datalagringsdirektivet innebär, så kan jag kort tala om att det handlar om att spara all information om när var, hur och med vem du kommunicerar. I min värld är det information som ingen annan har med att göra. Speciellt inte privata företag.

Allt detta är naturligtvis alldeles extra graverande för Journalistförbundet. Deras val att stödja Kulturskaparna innebär att de också stödjer lagar som de facto tar bort deras meddelarskydd. Om alla ettor och nollor kontrolleras, om all information om vem som kontaktar vem när och hur sparas, så kommer inga kontakter med journalister att kunna ske under meddelarskyddet. Meddelarskyddet försvinner. Hur i hela friden tänkte Journalistförbundet när de valde att ställa sig bakom detta? Meddelarskyddet är en av grundförutsättningarna för god och oberoende journalistik.

För att inte tala om Public Service… Scaber Nestor skriver mer om det.

Man bedriver en föråldrad affärsverksamhet: Varför i hela friden läggs det ner så mycket pengar på att jaga pirater, istället för att bygga nya, bra nättjänster? Låt mig ta ett högst talande exempel: När Sveriges ljudboksförlag tog beslutet att överge kassettbandsljudböcker, hade jag och mina vänner redan all vår musik i mp3-format. Och varför i hela friden lägger man ner så mycket pengar på diverse svindyra licensierade kopieringsskydd? Vi vet att det inte är något fel på folks betalningsvilja. Man betalar gärna för saker man uppskattar. Varför är då de lagliga nedladdningsalternativen så undermåliga? Antingen är de krångliga, funkar bara med vissa operativsystem, har besvärligakopieringsskydd etc, eller också har de ett alldeles för smalt utbud.

Det borde vara upphovsrättsindustrin som driver utvecklingen framåt. De borde vara de som kommer på smarta sätt att visa ekonomisk uppskattning på nätet, men inte då. Istället drivs den utvecklingen av helt andra. En av dem är upphovsrättsindustrins nemesis, Peter Sunde. Borde det egentligen inte ha varit upphovsrättsindustrin som kom på och pushade fram tjänster som Flattr? Jag beundrar verkligen Peter Sunde för hans hårda arbete för de kreatörer som vill ta karriären i sina egna händer.

Man begär tvångsbetalning: En hel del av de pengar som upphovsrättsindustrin idag drar in kommer från obligatoriska tvångsbetalningar. Dagens konsumenter accepterar inte det. Man betalar gärna för det man själv valt, men varför ska vi alla tvingas att betala för sådant vi inte bett att få lyssna på? Varje gång du går in i en affär som spelar musik, så betalar du indirekt en ersättning till den som framför musiken och de som skrivit den. Varför? Du ville bara köpa en t-shirt. Du ville kanske inte betala extra för att få tvångslyssna på musik du verkligen inte valt själv. När du köper inbyggd lagringsmedia betalar du en extra avgift, privatkopieringsersättning. Varför betalar vi detta om vi sedan inte ska få kopiera för privat bruk utan att riskera att få oväntat besök i form av en gryningsrazzia?

Man tvingar på folk slavkontrakt: Har ni kikat på Sonys kontrakt med Idol-artisterna? Har ni satt er in i Bonniers nya e-boksavtal som de tvingar på alla sina författare? Läs på om dem. Det är ingen trevlig läsning, men det är det här som svenska kreatörer dagligen stöter på.

Man försöker hindra kreatörer från att söka nya vägar: Det är en sak att upphovsrättsindustrins jättar är dåliga på att driva sina egna företag, än värre blir det när de försöker hindra kreatörer från att hitta nya vägar att nå ut med sitt skapande. Om man inte är medlem i Stim kan man glömma att trycka upp CD-skivor i Sverige. Stim har nämligen avtal med cd-tryckarna som förbjuder dem att trycka vd-skivor till dem som inte är anslutna till Stim. Hur gynnar det den fria kulturen? Naturligtvis inte alls.

När Författarförbundet beslutade sig för att hjälpa författare att själva ge ut sina gamla böcker som print-on-demand, så avbröt Bonnier omedelbart alla sina förhandlingar med Författarförbundet? Varför? Tja, eftersom de flesta författare i dag antagligen skulle välja traditionell förlagsutgivning för sin backlist, så kan jag inte göra annat än att dra slutsatsen att Bonnier inte ens stod ut med blotta tanken att författarna själva tryckte böcker som Bonnier redan ratat.

Så varför väljer Författarförbundet nu att sälla sig till Kulturskaparna och därmed ansluta sig till upphovsrättsindustrins styrkor? Jag vet faktiskt inte.

Sedan har vi ju kreatörerna själva… Jag kan inte för mitt liv förstå varför de inte ställer sig upp och protesterar högljutt mot att bli tvångsanslutna in i Kulturskaparna, en organisation vars enda syfte tycks vara att agera frontlinje åt upphovsrättsindustrin som dagligen äter kreatörer till frukost.

Faktum är att jag är så bekymrad för dessa kreatörer att jag tänker ge dem en alldeles egen bloggpost. Några protesterar redan mot Kulturskaparnas tvångsanslutning, men var är de andra?

Medan jag klurar på hur jag ska ta mig an min allmänna besvikelse över att så många kreatörer tyst sätter på sig en namnskylt med texten “Kanonmat” och låter sig tvångsrekryteras till upphovsrättsindustrins frontlinje, så tycker jag att ni alla ska läsa Rasmus Fleischers högintressanta inlägg: “Kulturkreationism“.

Sveriges konsumenter rasar mot Pressbyråns senaste reklamkampanj för mellanmål. Det genrerar givetvis en massa gratisreklam till båda aktörerna som tjänar på en konflikt, men trots det är konsumentföreningens agerande märkligt. Enligt Louise Ekström på föreningen så innebär pressbyråns omskyltning till bland annat “Kanelbullebyrån” att pressbyrån bidrar till att barn blir feta. Hon säger så här:

“Vi tycker inte att detta är så himla kul. Övervikt innebär ökad risk för sjukdom och kan innebära ökad mobbing för barn. Att inte kunna ta del av normala aktiviteter, som sport och idrott i olika former, för att man är fet är inte kul.
– Jag tror inte att feta barn har en glimt i ögat när de väljer bullar och glass som mellanmål.”

Så nu vet ni det. Själv tycker jag att bananbyrån mest är avskräckande eftersom jag tycker bananer hör till den värsta formen av mellanmål. Sen är det väl fortfarande föräldrar som väljer mellanmål till sina barn i de allra flesta fallen? Men vi kan ju förbjuda dem att ta den typen av beslut när vi ändå håller på. Övervikt är ju inte så himla kul.

En sak är i alla fall säker. Jag är inte Sveriges Konsumenter. Det är däremot (bland andra) LO, ABF, ett gäng KF-föreningar och Biodynamiska föreningen. Undrar om alla medlemmar där är lika rasande på Bananbyråkampanjen? Det är ju inte så himla kul.

—

Uppdatering: Svend Dahl uppmärksammade mig om att Sveriges Konsumenter till stor del är finansierade med hjälp av skattemedel. 2008 fick föreningen drygt 3,7 miljoner av Konsumentverket, och en knapp halv miljon var medlemsavgifter. Så vi har visst all rätt att vara lite arga på dem i alla fall.

Ingen kan väl ha missat den tokiga artikeln av de som kallade sig “Kulturskaparna” i SvD häromdagen? Den var full av så många halmgubbar, fultricks och retoriska fel att det är ett rent lobbyarbete.

Det finns många invändningar. En av de uppenbara är naturligtvis att de påstår sig företräda femtiotusen kreatörer. Men så bra då. Det kan jag påstå att jag också gör — 2/3 av Piratpartiets medlemmar är professionella eller semiprofessionella kreatörer, och jag vore väldigt förvånad om inte den resterande tredjedelen också skapar verk som är skyddade av upphovsrätten från tid till annan.

Däremot har människor uppenbarligen inte gått med i de här organisationerna för att ta politisk ställning i informationspolitiska frågor, och det har redan framgått tydliga protester mot att klumpas ihop som kollektiv på det här sättet.

Men det mest uppseendeväckande är att Journalistförbundet skriver under. Har reportrar inte förstått att det är deras eget källskydd som upphovsrättsdebatten handlar om? Som vi har pratat om sedan 2006?

Då kör vi igen:

Det som upphovsrättslobbyn kräver är att vissa sekvenser av nollor och ettor ska vara olagliga att överföra på nätet, eller åtminstone ska trigga någon form av pengatransaktion.

Om vissa sekvenser ska vara olagliga att överföra, så måste man kontinuerligt övervaka alla strömmar av nollor och ettor för att hitta de speciella sekvenserna.

Sådana digitala strömmar innehåller också mail till journalister och telefonsamtal till journalister.

När man övervakar de strömmarna, så bryter man med automatik källskydd och meddelarskydd.

Det finns inget sätt på förhand att avgöra vilka digitala strömmar som ligger under källskydd och inte.

Upphovsrättslobbyn klappar händerna för öronen och säger LA LA LA LA LA LA är när jag pratar om exakt det här till reportrar. De här två frågorna är funktionellt identiska, det är samma fråga i samma frågeställning men olika formuleringar:

• Anser du att en kreatör har rätt att få betalt när verket överförs på nätet?
• Anser du att vem som helst som kallar sig konstnär, eller företag som företräder konstnärer, har rätt att bryta dina meddelarskydd och källskydd hela tiden och löpande? Plus granska din surfning, research och chattar?
  

Det säger rätt lite att 80% svarar ja på den första formuleringen av frågan, för 95% skulle svara nej på den andra formuleringen. Som man frågar får man svar.

Här är en video när jag beskriver det här (till jubel och applåder) för tretusen kreatörer, förresten.

Så mina helt uppenbara frågor är:

Varför tar Journalistförbundet strid mot källskyddet?

Varför ställer sig inte reportrar som faktiskt tycker om källskydd och budbärarimmunitet upp och tar avstånd från Journalistförbundet i den här frågan?

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Journalistförbundet, Kulturskaparna, upphovsrätt, lobbyn, privatliv, källskydd, meddelarskydd, piratpartiet

Starkt stöd för upphovsrätt på nätet skriver en samling representanter för fackförbund och upphovsrättsliga insamlingssällskap som kallar sig Kulturskaparna, ett begrepp som tycks skapat av PR-byrån Westander som säger att det är "första gången i världen som ett lands samlade kulturskapare väljer att gå samman i upphovsrättsfrågan". Jaså? Då har man en gammalmodig och begränsad syn på kulturskapare. Man kan se dem som kulturkapare.

Jag skulle tro att artikeln och SIFO-undersökningen [som PDF] är synkad med Creator's Conference som gått av stapeln idag, även om jag inte sett den kopplingen gjord. Min gamle Bahnhof-kollega, Jon Karlung, sitter i en panel där och lär väl som vanligt ta operatörernas perspektiv att de inte skall behöva ta ansvar för vilket material som transporteras i näten. Konferensen arrangeras av tre av de organisationer som undertecknat artikeln i SvD: SKAP, FST och STIM.

Rasmus Fleischer skriver en bra bloggkritik av begrepp som "kulturskapare" och "kreatör" och myntar själv ett ord som fångar denna kritik på ett fantastiskt vis: Kulturkreationism. "Uttrycket får här beteckna en dogmatisk hållning, där all kultur härrör från en Skapare (av de troende ofta benämnd “kreatör“). Precis som de bibliska kreationisterna anser man det vara skaparens privilegium att bestämma över sin skapelse. Men i stället för en enda Gud tror kulturkreationisterna på ett stort antal skapare, om än en liten minoritet av alla människor, vars gemensamma vilja är möjlig att representera och uttolka genom institutioner."

Kulturskaparna skriver i SvD att de vill "omvandla det ökade kulturanvändandet till inkomster" och att "den som skapat något ska få betalt för det". Många av mina läsare har redan läst min essäliknande bloggpostning Lördag med lyftkranar och upphovsmän, men det kan ju komma till en del nya besökare via Twingly nu.

Postningen är läsvärd!

Jag argumenterar där för att den "lösning" som Kulturskaparna tycks föreslå (kanske bredbandsavgift från hela folket som sedan skall distribueras ut till "kulturskaparna") kommer att upplösa dem själva som intressegrupp eftersom nästan hela folket nu är med och skapar kultur som konsumeras av alla. Drivna Flashbackskribenter, amatörporrfilmare och YouTube-remixare bör ha en guldålder framför sig om man tar idén på allvar. Alltså, jag själv skulle inte ha något emot att få pengar för den konsumtion som sker av mina bloggtexter. Man skulle kunna argumentera för att Kulturskaparna som skriver i SvD i själve verket borde kallas Kulturkaparna.

I SvD skriver de att man vill ha "nya avtalslicensmöjligheter i upphovsrättslagen". Jag har tidigare nämnt Bennett Lincoff, en av talarna på Creator's Conference idag. Själv anser jag att han - inom det nuvarande upphovsrättsliga systemet (som jag alltså egentligen kritiserar och vill förändra) - skapat det kanske mest genomtänkta förslaget till en ny lagstiftning vad gäller just musik. Det är åtminstone anpassat till nätets logik, där exemplarförsäljning inte kan fungera som huvudsaklig affärsmodell och intäktskälla.

Igår hade jag ett ganska långt möte och samtal med Bennett Lincoff på ABBA-Björns Hotell Rival i Stockholm där konferensen äger rum. Lincoff föreslår alltså en digital transmissionslicens för musik. Alla som delar med sig av musik skulle betala en avgift för att få göra detta. Det är en omvänd tanke mot att folk skulle betala för att ta del av musik. Hans förslag utvecklas och finslipas ständigt och jag fick den senaste upplagan som dock inte tycks finnas på hans webb men det överensstämmer säkert till stor del med artikeln Common Sense, Accommodation and Sound Policy for the Digital Music Marketplace [PDF].

Lincoff angriper musikindustrins nuvarande metod att försöka begränsa användningen av musik och menar att de borde maximera användningen. Han har också detaljerade tankar om konkurrensutsatta upphovsrättssällskap och icke-exklusiva licenser som förmodligen skulle medverka till detta och hålla priserna på licenser intressanta: "If music industry rights holders made licenses available on reasonable terms that authorize the uses of recorded music that people want, the overwhelming majority of those whose digital transmissions would require authorization –audio service providers and, where applicable, individuals alike – would pay the license fees that are due. If this is not the case, then all is surely lost for the music industry", skriver Lincoff.

IDG, Anna Troberg, Karl Sigfrid, Liberal och långsint, MinaModerataKarameller, Syrrans granne, Blogge, Opassande, Unni Drougge.

I övrigt kvalificerar sig Johan Pehrson alltmer som ett stolpskott vad gäller rättspolitiska frågor. Han är talesman i just de frågorna för (fp). Läs gärna vad juridikdocenten Mårten Schultz skriver om Pehrsons resonemang. Här är själva lagrådsyttrandet [PDF] som fick Pehrson att kräva bakgrundsundersökning av de lärda jurister som har att granska lagstiftarnas förslag ur grundlagsjuridisk och rättsteknisk synvinkel och skall yttra sig om rättssäkerhet m.m. Jag gjorde en bejublad bildillustration av just den militant hämndlystna batongkonservatism som Johan Pehrson är representant för.

UPDATE: Lagrådet refererar just till det fall min bildpostning handlar om, fallet med Jesper Nilsson (#gategate): "Lagrådet tar däremot intryck av den oro som kommer till uttryck i ett remissyttrande från Juridiska fakulteten vid Lunds universitet för att drogtester ska användas som ett repressivt instrument. Att denna oro inte är obefogad framgår av den debatt som nu förs med anledning av ett polisiärt hot om urinkontroll av en bloggare som filmade ett polisingripande i Stockholms tunnelbana."

SvD, Alexander Bard/Liberati. Aftonbladet tycks ställa sig på Pehrsons sida i sin oinformerade och dumkonservativa ledare.

Europaparlamentet reagerar nu mot ACTA-förhandlingarna: SvD, DN, Rick Falkvinge och Christian Engström om Piratpartiets roll i detta.

Jag är nyss hemkommen från en partiledarturné. Under denna har jag flera gånger stått och talat mig varm för att vi pirater ska visa förståelse för kreatörernas situation. Det är faktiskt jättesynd om många kreatörer. Deras arbetsfält förändras snabbt och det känns naturligtvis lite läskigt, speciellt om man ännu inte hunnit förstå att det nya inte alls är farligt, utan bara nytt. Dessutom tvingar deras egna bolag dem att skriva på slavkontrakt. Och som om detta inte vore nog, så tvingas de ut i frontlinjen för att slåss mot sina egna fans. De används helt enkelt som kanonmat i upphovsrättsindustrins tjänst. Så, hur kan man inte tycka synd om dem?

Därför blev jag ganska ledsen när jag såg att det poppat upp en Netopia-klon i kreatörsförklädnad: Kulturskaparna. Netopia har försökt slå sig in i bloggosfären genom att försöka presentera något som de vill ska framstå som ett oberoende forum för nätfrågor. Det är det naturligtvis inte. Netopia stöds av upphovsrättsindustrins grädda. Därför har de också fått ganska mycket välförtjänt pisk. Det är helt enkelt inte lätt för upphovsrättsindustrin att få sympati från vanliga människor. Därför känns Kulturskaparna som ett helt naturligt steg. Det är nämligen mycket lättare att skicka ut kreatörer i skottlinjen och vädja till folks medkänsla.

Men är det nu verkligen kreatörer som står bakom Kulturskaparna? Man skryter själv om att man har 50 000 medlemmar. Men nja, det här är en riktig slamkrypare. Kulturskaparna är nämligen en organisation som har följande organisationer som medlemmar:

Administration av Litterära rättigheter i Sverige, ALIS
Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, BUS
Copyswede
Föreningen Svenska Tonsättare
Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, KLYS
Konstnärernas Riksorganisation
Oberoende Filmares Förbund
Svenska Artister och Musikers Intresseorganisation, Sami
Svenska Fotografers Förbund
Svenska Journalistförbundet
Svenska Kompositörer av Populärmusik
Svenska Musikerförbundet
Svenska Regissörsföreningen
Svenska Tecknare
Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå, Stim
Sveriges Arkitekter
Sveriges Dramatikerförbund
Sveriges Författarförbund
Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare
Sveriges Läromedelsförfattares Förbund
Sveriges Regissörer
Sveriges Yrkesmusikers förbund
Teaterförbundet
Tromb
Unionen, fackklubben vid SR
Unionen, facklubben vid SVT
Unionen, fackklubben vid UR

Det betyder att dessa organisationer beslutat sig för att bilda en paraplyorganisation. Det betyder verkligen inte att alla deras 50 000 medlemmar ställer sig bakom deras märkliga utspel i dagens SvD. Som kreatör tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte tillhör någon av dessa organisationer. Jag skulle må fysiskt dåligt av att tvångsanslutas till Kulturskaparna. Varför? För att Kulturskaparna mycket väl kan vara det mest suicidala svenska kreatörer någonsin tagit sig för. vad annat kan man kalla det när de valt att rulla över på rygg för den upphovsrättsindustri som gjort det till en sport att trampa rakt över dem?

Deras debattartikel innehåller en del kul. “Åtta av tio svenskar tycker att upphovsrätten ska gälla även på internet och många är villiga att betala för kultur på nätet.” Ja, jag vet. Jag håller helt med de där åtta som tycker det. Men jag får känslan av att Kulturskaparna inte tror att sådana som jag skulle hålla med. Eller är det så att de också försöker hitta på vad vi tycker? Jag tycker att upphovsrätten ska gälla på nätet och afk. Problemet med upphovsrätten är inte var den ska gälla utan att den är i ett skriande behov av en ordentlig uppdatering. Behåll den ideella upphovsrätten, korta den kommersiella upphovsrätten, tillåt fildelning för privat bruk och sedan är det frid och fröjd.

Däremot håller jag inte alls med när Kulturskaparna anser att de genom sin nystartade organisation “tar vårt ansvar på internet”. Verkligen inte. Om de gjorde det så skulle de kastat sig ut på nätet och provat sina vingar genom att hitta nya spännande sätt att sprida sin kultur. Men inte då… I stället sitter de och försöker se ut som om de tycker att nätet är kul och intressant, samtidigt som de vägrar att släppa det gamla.

De bygger sin skepsis på antagandet att kreatörer inte får betalt i det nya kulturlandskapet. De talar om att “Den olagliga fildelningen av text, musik och bild innebär att det blir svårare för kulturskapare att få betalt i proportion till användningen av deras verk.” I viss mån har de kanske rätt. Det minskar kreatörers rätt att få kräva betalning av alla som råkar snubbla över det de gjort. När det helt plötsligt krävs en aktiv handling för att behöva betala, så är det naturligtvis så att en del betalningar uteblir. Nuförtiden sponsrar ju jag till exempel mycket ofrivilligt Carola varje gång jag utsätts för hennes jäkla julefrid i de affärer där jag köper mina julklappar. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis mycket hellre lägga en betydligt större peng på något jag faktiskt tycker om. Men vänta nu… Det kan jag ju på nätet! Många av de kreatörer jag gillar är inte rädda för nätet. De använder det för att sprida sina verk och för att få betalt för dem. De behöver inte tvinga folk att betala. De får betalt i alla fall. För att det de gör är bra och för att de är schysta.

“Lösningen på fildelningsfrågan är inte i första hand polisiär. Vi i Kulturskaparna är överens om att en ensidig satsning på kontroller, som kan uppfattas vara integritetskränkande, inte är en hållbar väg.” Det låter ju bra. Ändå blir jag fundersam när jag läser fortsättningen: “Vi i Kulturskaparna tar nu vårt ansvar genom att ställa oss och våra rättigheter till förfogande. Vi förespråkar en rad olika lösningar som bygger på avtal och licenser, exempelvis nya avtalslicensmöjligheter i upphovsrättslagen och lagliga streamingtjänster. ”

Oj, oj… Snacka om att de blivit blåsta. har någon av dem egentligen satt sig ner och tittat på hur mycket de får för de lagliga streamingtjänster som finns idag? Har de jämfört kreatörens andel med den andel deras bolag tar?

Sedan kommer det lite bra igen:

Allmänheten visar i vår undersökning sitt ansvarstagande genom att efterfråga fler och bättre lagliga tjänster (77 procent) och tydligt uttrycka sin vilja att betala för kultur på internet. Mer än 70 procent av de tillfrågade vill kunna betala direkt på nätet eller via sin bredbandsfaktura. Betalningsviljan är jämn och hög i alla åldersgrupper. Allt detta borde borga för en ljus framtid för såväl konsumenter som kulturskapare och entreprenörer.

Ja, precis så är det. Folk betalar mer än gärna för något de vill ha. Däremot gillar jag inte idén om att betala via sin bredbandsfaktura. Det blir bara ännu en av dessa tvångsbetalningar som oftast inte landar i de fickor där man vill att de ska hamna. Jag betalar gärna, men om jag laddar hem en låt av Siobhan Fahey, så vill jag banne mig att det är hon som får pengarna. Jag vill inte att de går till Per Gessle. STIM-metoden är helt enkelt djupt orättvis. Men om nu betalningsviljan bevisligen är så hög, varför vågar inte kulturskaparna lita på den? Varför vill de svärta ner sig med obligatorisk tvångsbetalning? Litar de inte på sin egen förmåga? Tydligen inte. De lägger nämligen hela ansvaret på andra.

Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät. De duckar för frågan och lägger ansvaret för problemen i knäet på sina kunder. Därigenom riskerar bredbandsleverantörerna på allvar konsumenternas framtida tillgång till ett rikare och bättre kulturutbud på internet.

Det är inte Comhems eller Telias ansvar att se till att kreatörer får betalt. Det är faktiskt kreatörernas eget ansvar. De har själva visat att betalningsviljan finns. Nu är det dags för dem att släppa taget och våga prova sina vingar. Om de kan leverera något som är tillräckligt bra, något som tillräckligt många vill ha, så kommer de att klara sig alldeles utmärkt i det nya kulturlandskapet. De ska inte luta sig tillbaka och hoppas att andra ska lösa deras problem. De ska inte låta sig bli upphovsrättsindustrins kanonmat. De måste ta sitt öde i egna händer och lita på sin egen förmåga. De måste våga ta klivet. De som håller måttet och vågar kommer att upptäcka att det finns många frivilliga händer som är villiga att bära fram dem.

Jag hjälper gärna dem som är nyfikna. Jag är bara ett mejl, en kommentar, en tweet eller ett telefonsamtal bort. Jag kommer gärna och pratar om hur man som kreatör tar sig fram i det nya kulturlandskapet. När och var som helst. (Om jag inte redan är uppbokad för något annat). I’m all yours. Sitt inte och dröna och vänta på att andra ska lösa era problem. Lämna den organisation som tvångsanslutit er till Kulturskaparna och det förgångna. Ta era karriärer i era egna händer! De kreatörer som inte räds det nya kommer att bli de kreatörer som överlever den här brytningstiden.

Slutligen, kan jag inte låta bli att undra två saker:

1. Varför i hela friden har Sveriges Arkitekter anslutit sig till Kulturskaparna? Tänker de börja lobba för att en arkitekt ska få en peng varje gång någon går in genom dörren till ett hus han eller hon ritat?

2. Hur i hela friden kan Journalistförbundet ställa sig bakom en organisation som indirekt är med och pushar för att det införs lagar som de facto förstör deras meddelarskydd?

Idag röstade parlamentet med röstsiffrorna 633 mot 13 (!!!) för att sluta ta skit med Acta-avtalet, och samtidigt göra solklart att EU-parlamentet inte kommer att acceptera någonting som innebär att människor stängs av från nätet.

Christian Engström (PP) var en av dussintalet personer som stod bakom resolutionen. Parlamentet röstade igenom den, och har nu markerat med en förkrossande majoritet att Lobbyns önskemål om medborgarterror inte kommer att accepteras.

633 mot 13!!

Det finns liksom inte ens en skugga av tvivel om att parlamentet har sagt nej, för en FJÄRDE gång, till konceptet att människor ska kunna förlora sin internetförbindelse på grund av monopolintrång.

Med detta har ACTA stött på sitt kraftigaste grund hittills, och frågan är om det kan återhämta sig efter att parlamentet i världens starkaste ekonomi sätter ner foten så tveklöst.

Go Christian!

Twinglande: SvD, DN.

Uppdaterat: Det stod 663 mot 13 förut. Det var fel. 633 mot 13 (16 avstående) är den riktiga siffran.

Fler: Christian (förstås), Hax, Liberal och långsint, ProjO, Daniel Holm, Svensk Myndighetskontroll

Pingat på Intressant. Andra bloggar om Christian Engström, Acta, Piratpartiet, Europaparlamentet

Det här blir mitt femte inlägg om mina tankar kring hur upptagningsområden för lokalavdelningar inom Ung Pirat bör dras upp. Tidigare inlägg har varit:

Lokalavdelningar inom Ung Pirats Stockholmsdistrikt
Lokalavdelningar inom Ung Pirat i Västra Götaland
Lokalavdelningar inom Ung Pirat i Värmland
Lokalavdelningar inom Ung Pirat i Halland

Nu har mina koloniala ambitioner landat på Östergötland. I dagsläget finns där fyra lokalavdelningar: Ung Pirat Linköping, Ung Pirat Norrköping, Ung Pirat Söderköping samt Piratstudenterna i Linköping. Piratstudenterna är inte kopplade till något geografiskt område utan till studenter vid Linköpings universitet medan de övriga tre är kopplade till olika kommuner. Min tanke är att det ska gå att starta upp tre lokalavdelningar till i Östergötland och då få en karta som ser ut såhär:
Framtida lokalavdelningar i Östergötland
Ung Pirat Norrköping (finns idag), Ung Pirat Söderköping (finns idag), Ung Pirat Motala, Ung Pirat Linköping (finns idag), Ung Pirat Mjölby, Ung Pirat Kinda

Det som krävs för att den här indelningen ska kunna bli verklighet är att vi hittar engagerade unga pirater i de kommuner där vi vill starta nya lokalavdelningar som axla ansvaret för dessa. Är du en sådan, eller känner någon du tror skulle vara lämplig, så tveka inte att kontakta mig. Det kräv egentligen ingen förkunskap kring föreningsdemokrati alls. Förbundet har massor av duktigt folk som kan hjälpa till att lära ut den biten.

Och är du en ung och aktiv pirat i Östergötland och vill vara med och starta upp en lokalavdelning men du bor i en kommun som klumpats ihop med en annan kommun så är det också bara att höra av sig. Uppdelningen är långt ifrån huggen i sten. Det enda som hindrar oss från att ha en lokalavdelning per kommun är mängden driftiga unga pirater vi kan få tag på.

Ett antal undertecknare under paraplynamnet Kulturskaparna skriver i svenskan att de anser att det vore bra med nån fast avgift för fildelning. Men jag blir faktiskt lite förvirrad när jag läser den.

Det är ju en sak att tycka det vara en bra idé med nån slags fast avgift att erbjuda människor (vilket jag iofs inte håller med om även om jag inte utesluter att nån får bra idéer om dylika lösningar). Men en helt annan sak att utkräva _ansvar_ från nätoperatörer. Ungefär som att det vore vägverkets ansvar att ta hand om bilförsäljare? Vilket antagligen skulle tas emot med ett gapskratt.

Det står en del bra grejer i debattinlägget, missförstå mig rätt. Kanon att de inte tycker det är en polisiär grej, det där med upphovsrätt. Det är baske mig en fantastiskt bra grej till och med, att de säger det rakt upp och ner, det ska de sannerligen ha cred för.

Men varför inte dra igång tjänster själva, helt enkelt? Som de skriver vill ju folk ges möjlighet att stötta sina favvisar. Viljan finns ju, vi har efterlyst bra lösningar i åratal. Men det går inte att komma ifrån att det inte finns nån slags universallösning för alla kulturella uttryck.

Just det där med att skribenterna i svenskan kallar sig kulturskaparna är dessutom lite talande för problematiken, läs gärna Rasmus utläggning kring detta. Alla är kulturskapare idag, det finns enorma gråzoner att ta hänsyn till. Även jag är kulturskapare även om (eller trots att?) jag inte är officiellt ansluten till nån organisation.

Var drar man gränserna för fördelning av pengar ur det avseendet? Det finns massor av problem med avgiftstanken, det är bara att inse. Det är bara bra för en specifik grupp och inte för kulturen i stort, bättre då att dra igång sin tjänst för sina intressenter. I praktiken måste man fundera över massor av mindre, olika lösningar som är anpassade efter genre och person.

Här ställs vi dessutom inför ett förslag där i praktiken betalning ska utkrävas för fildelning via nätoperatörer, men fortfarande kunna bli anklagad för upphovsrättsbrott via exempelvis Ipred-lagen. Vi befinner oss i en situation där mäktiga amerikanska intressen kampanjar genom mer eller mindre oetiska metoder för utökad kontroll av internet och inga indikationer finns att de tänker sig vara flexibla eller så. Se bara på situationen där EU-parlamentariker måste slåss för att ens få se innehållet i Acta-avtalet, som enligt läckor ämnar införa än mer regleringar än vi har redan.

Förresten, var det nån mer än jag som tyckte det var märkligt att skribenterna verkar tro att det finns nån utbredd vilja att förbjuda upphovsrätt som koncept? Var får de sånt ifrån, liksom? Vilka är det artikelförfattarna argumenterar mot ur det avseendet?

Sen är det ju den där biten om att folk som fildelar är tämligen hämningslösa inköpare av kultur, har ett otal forskningsrapporter visat. Varför det bortses från ständigt, är en fullständig gåta. Upplevelseindustrin gör rekordår efter rekordår samtidigt som vi har den här bisarra debatten. Jag får inte ihop det.

Jag vill inte vara taskig på nåt vis i världen, men det känns som om vi (eller kanske rättare sagt nätoperatörerna) utpekas som ansvariga för en direkt dålig avtalssituation med förläggare och skivbolag. En lösning är att hitta alternativa inkomstkällor, vilket jag håller med om vore bra. Men även om jag vill stötta, för jag känner empati för de som upplever sig sitta i kläm i den här situationen, så tror jag inte på att göra nätoperatörer ansvariga.

Så mina råd till skribenterna blir: Dra igång ordentliga tjänster istället. Skippa DRM och annan skit som förvandlar kulturella upplevelser till tekniska mardrömmar. Se inte en nedladdad kopia som förlorad inkomst utan som potentiellt inkomstbringande, tro på statistiken ni lagt upp själva och satsa på oss. Fundera gärna över mikrobetalningar, det är absolut värt att kolla in. Varför inte inspireras av maskrosen och slänga ut massor av frön, ge större chanser att slå rot:

It’s dandelion seeds rather than mammals. A mammal produces a few offspring that take a lot of resources. A dandelion produces an awful lot of seeds because the cost in resources to the dandelion is small, but those that sprout, sprout.
~Cory Doctorow

* * *

Uppdatering: Nu har det dykt upp fler kulturskapare.

* * *

Andra bloggar om: fildelning, deltagarkultur, kulturskapare, upphovsrätt, ipred, acta, internet, samhälle, lagstiftning, nätoperatörer

Nu ska det handla om kreationister. Inte i den bibliska bemärkelsen, utan kulturkreationister. Uttrycket får här beteckna en dogmatisk hållning, där all kultur härrör från en Skapare (av de troende ofta benämnd “kreatör“). Precis som de bibliska kreationisterna anser man det vara skaparens privilegium att bestämma över sin skapelse. Men i stället för en enda Gud tror kulturkreationisterna på ett stort antal skapare, om än en liten minoritet av alla människor, vars gemensamma vilja är möjlig att representera och uttolka genom institutioner.

Westander PR låg för två år sedan bakom profileringen av Stim som “musikskaparnas intresseorganisation”. Nu har samma PR-byrå även fått ett uppdrag av Klys och Copyswede.
Att dessa två paraplyorganisationer gemensamt har delat på en byråräkning presenteras nu som “ett nytt nätverk av kulturskapare” och som en satsning “unik i sitt slag”. Riktigt vad som är nytt och unikt är oklart, förutom namnet: Kulturskaparna.

Kulturskaparna består av 25 organisationer som organiserar och företräder över 50 000 upphovsmän och yrkesverksamma i Sverige. Alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare.

Det hela är så färskt att det inte ens finns någon webbsida, men säger sig företräda “alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare”. Observera åtskillnaden mellan musikskapare och musiker som Westander har hittat på för Stims räkning. “Musikskapare” är endast de som står som låtskrivare/kompositörer, inte de som framför barockmusik eller nytolkar gamla visor. De senare är bara musiker – de skapar inte musik utan reproducerar den bara – men de är ändå på något vis “kulturskapare”.
Ekvationen är inte helt lätt att hänga med i – särskilt inte när det visar sig att även musikförlagen (en grupp företag som också tillhör Stim) kan räknas som både musik- och kulturskapare. Skivbolagen står däremot på pappret utanför det hela.

Själv är jag en av de 50000 i vars namn “Kulturskaparna” nu talar, eftersom jag är ansluten till Stim. Alla som är medlemmar i Journalistförbundet, eller för den delen i Sveriges Arkitekter, räknas också in i siffran. Representationen går alltså via Klys medlemsorganisationer och Copyswedes.

Parallellt med att Westander började lansera den kulturkreationistiska retoriken för två år sedan (2008), kom moderaterna med ett nytt kulturpolitiskt program. Copyriot noterade då den systematiska användningen av “kulturskapare” som begrepp:

Redan ordvalet “kulturskaparna” – i kontrast till exempelvis “kulturutövarna” eller “de kulturellt yrkesverksamma” – antyder att det är “produktiva” sysslor som premieras, snarare än kulturella upplevelser.

Även i mitt manifest (slutet av § 28) har jag uttryckt min tveksamhet mot hur uttryck som “kreatörer” eller “kulturskapare” premierar sådana verksamheter som resulterar i “verk”, på bekostnad av mer flyktiga kulturformer.

Behovet av att ständigt producera fler verk, som om det rådde akut brist, framstår som den outtalade utgångspunkten. Urvalet ur ett överflöd, verkens konkreta kopplande till tid och rum, är däremot ingenting som premieras. Dj:s och festarrangörer, curatorer och gallerister – de kan visserligen erkännas som kulturellt värdefulla hantverkare, men ändå inte som “kreatörer” eftersom deras insatser inte resulterar i egna “verk”.

Här började jag inse att detta inte alls blir en kort, snärtig bloggpost. Nej, nu lutar det åt en kulturpolitisk begreppshistoria!

Begreppet “kulturskapare” har inte fått allmänt genombrott i den kulturpolitiska begreppsapparaten förrän under den sittande borgerliga regeringens tid. Så lyder min preliminära slutsats.

Några snabba sökningar på riksdagens hemsida antyder att det främst är moderaterna som i motioner har talat om “kulturskaparna” under de senare decennierna. En hypotes är att det uppstod på 1970-talet som motvikt till det mer vänsterpräglade “kulturarbetarna”.

När jag söker efter kulturskapare bland de propositioner som regeringarna har lagt sedan 1970-talet är det ganska tomt. Vad som däremot kan hittas är en del formuleringar om kulturskapande, vilket inte sällan syftar aktiviteter inom föreningsliv och studieförbund. Värt att citera i sammanhanget är 1977 års tilläggsdirektiv till Upphovsrättsutredningen, från Thorbjörn Fälldins borgerliga regering:

Upphovsrätten är därför främst av betydelse för upphovsmän som lyckas vinna framgång hos den stora publiken och som kan göra sig gällande på den kommersiella marknaden. För konstnärer som ännu inte vunnit rykte och erkännande har upphovsrätten knappast något ekonomiskt värde. Del har därför blivit nödvändigt att på annat sätt skapa förutsättningar för ett rikt och mångfasetterat kulturskapande. Av särskild betydelse härvidlag är det omfattande stöd som i olika former i dag ges åt kulturell verksamhet från samhällets sida. Även på andra sätt verkar samhället för atl underlätta eller möjliggöra kulturskapande.

Något för PR-fronten “Kulturskaparna” att begrunda, kanske.

Inte heller 1980-talets regeringar talar om “kulturskapare” som en kategori av människor. Ett undantag som jag lyckas hitta är Prop. 1984/85:1 om regionmusikens omorganisering. Där skriver regeringen om “musiker, lärare och andra kulturskapare”. En intressant kontrast mot hur begreppet används idag, där det antas vara självklart att den som leder en ensemble kommunala musikskolan inte “skapar” något.

Framför allt moderater har genom årens lopp fortsatt att skriva motioner om “kulturskaparna”, men det är först under sittande regering som begreppet ges inträde i en officiell vokabulär. Sommaren 2007 lanserade folkpartiet ett kulturpolitiskt programförslag där “kulturskapare” användes flera gånger, men där det mer etablerade begreppet “konstnärer” ändå användes flitigare. Moderaternas kulturprogram från 2008 lät dock “konstnär” inskränkas till bildkonsten, medan “kulturskapare” gjordes till standardbegreppet. Så kom tendensen också att bli i Kulturutredningen (SOU 2009:16), vars direktiv (Dir. 2007:99) hade talat om “konstnärer och kulturskapare”, två ord som utredarna kom att förklara som synonymer:

I tidigare utredningar har begreppet konstnär använts för att beskriva grupper som haft sin utkomst inom skilda konstnärliga områden. Ett annat begrepp som frekvent använts och i princip avsett samma sak är kulturarbetare. I ett historiskt perspektiv, vilket vi i kommande avsnitt ska diskutera, har kulturskapare, ofta benämnd som konstnär, kopplats till en föreställning om att vara skapare av god konst, ofta liktydigt med subventionerad kultur. Vi kommer inte att lägga in några värderande omdömen i begreppet utan kulturskapare är för oss namn på yrkesgrupper som återfinns såväl som anställda inom offentlig- och privat sektor, eller som entreprenörer och företagare.

Fordom välanvända begrepp som helt tycks ha fallit bort från politiken är “kulturutövare“, “konstnärliga yrkesutövare” och “kulturarbetare” – trots att det senare borde klinga ganska bra ihop med arbetslinjen.

För övrigt har talesmannen för “Kulturskaparna” som användarnamn på Twitter valt “Content_is_King“. På allvar. Det säger någonting om kulturkreativisternas syn på kultur.

Uppdatering 1: Några timmar efter att ovanstående inlägg hade postats kom en debattartikel i SvD. “Kulturskaparna” säger ingenstans vad de vill. Närmast kommer de i följande stycke:

Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.
Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät.

De vill med andra ord ha sagt att det inte ska vara okej att leverera en nättjänst, utan att samtidigt erbjuda särskilda gräddfiler för visst “content“? På annat sätt är det svårt att tolka texten. Men varför det skulle vara just Comhem och Telia som skulle förpliktigas att utveckla dessa tjänster, det sägs aldrig. Är det hyresvärdars plikt att skapa en marknad för dammsugarförsäljare?

Annars är det mest stora ord som inte håller för tillämpning. Westander PR har tydligen beställt en Sifo-undersökning där folk föga förvånande kryssat ja och inte nej på frågan om “de som skapat exempelvis texter, bilder, filmer och musik ska få ersättning när deras material används via internet.” De ska “få betalt i proportion till användningen av deras verk”.
Med andra ord: varje gång någon får den här bloggposten till sin RSS-läsare och varje gång någon läser mina Twitterinlägg så ska jag få betalt!

Uppdatering 2: Okej, de har visst en webbsida ser jag nu. Hittar via Sami till följande seriösa adress: http://kulturskaparna.com.space2u.com/ – men Copyswede har även registrerat Kulturskaparna.com. Och så fejjan på det.

Velpottorna som envisas med att säga njae till Lex Bodström och hänvisa till att de naturligtvis inte vill men beklagligt nog måste införa direktivet, brukar hänvisa till de böter som Sverige kommer att drabbas av om vi vägrar. Olof Bjarnason räknade nyligen ut vad de böterna faktiskt skulle bli, och med undantag för att Bjarnason [...]

Christian Engström och Henrik Alexandersson skriver att nu blir det åka av i ACTA-frågan. Och det är inte dåliga kanoner som Christian och hans kollegor drar fram — parlamentet kräver att få se papperen på bordet, omedelbart, eller också drar parlamentet EUs ACTA-förhandlare inför domstol. (Parlamentet drar kommissionen inför domstol, alltså.)

Två olika förslag på resolutioner från parlamentet har lagts fram, en från PP/Gröna och en från PPE/ECR. Det är särskilt värt att notera att de innehåller snarlika texter, men jävlar vilka kanoner som tas fram:

7.  Reminds the Commission that if it does not provide Parliament with immediate and full information about the negotiations in accordance with Art. 218 TFEU before the next round of negotiations in April, Parliament will have no choice but to bring an action in accordance with Art. 263 TFEU for infringement of the Treaties to the Court of Justice of the European Union; (PP/Christian Engström)

10.  Urges the Commission to ensure that the enforcement of ACTA provisions – especially those on copyright enforcement procedures in the digital environment – are fully in line with the letter and the spirit of the acquis communautaire and do not imply ‘self-regulatory’ measures being imposed by private companies outside the scope of democratic decision-making processes; considers that Internet service providers should not bear liability for the data they transmit or host through their services to an extent that would imply prior surveillance or filtering of such data; (PP/Christian Engström)

Via Hax får jag precis nyheten att en gemensam resolution har nåtts över partigrupperna och att texten kommer att presenteras under förmiddagen. Spännande! Debatten sker i kväll och voteringen i EP imorgon.

Det betyder naturligtvis inte att ACTA faller, men som minimum markerar parlamentet att allt det som upphovsrättslobbyn hoppats att åstadkomma med ACTA inte kommer att tillåtas. Och i praktiken är avtalet då meningslöst för dem att fortsätta driva.

Och via Hax och Christian får jag precis nyheten att texten till resolutionen nu är postad. Det är starka kanoner så att det svänger om det! Parlamentet sätter ner foten om att de inte tar skit av den här sorten över huvud taget, och kräver både öppenhet, insyn och att vissa element (avstängningar från Internet, gränsgenomsökning av handväskor efter kopierade skor) inte får förekomma.

Christians namn är ett av sex från den gröna gruppen som står bakom resolutionen. Svenska Carl Schlyter är också med.

UPPDATERAT: Jag trodde först att Christian var rapportör för den gröna gruppens ursprungliga resolution. Den formuleringen är bortplockad.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om acta, piratpartiet, europaparlamentet, christian engström, upphovsrätt, medborgarrätt

Genom Farmor Gun hittar jag ett YouTube-klipp med EU-kommissionär Viviane Redding väl värt att lyssna på:

Mer tydligt än så kan det knappast sägas. Dagens legala modell har förlorat allmänhetens förtroende och behöver ersättas. För det behöva en politisk vilja, och den viljan återfinner man hos Piratpartiet.

Så var det dags igen för kartritning enligt klassisk kolonialmaktsmodell (dvs man drar upp kartor utan att blanda in dem som drabbas av gränsdragningarna :-) ). Tidigare har jag bloggat om:

Lokalavdelningar inom Ung Pirats Stockholmsdistrikt
Lokalavdelningar inom Ung Pirat i Västra Götaland
Lokalavdelningar inom Ung Pirat i Värmland

Den här gången har turen kommit till Halland,  där det idag finns två lokalavdelningar: Ung Pirat Halmstad och Ung Pirat Hylte. Men tittar man på medlemsunderlaget i de olika orterna står det ganska klart att man borde kunna dra igång lokalavdelningar även i Kungsbacka, Varberg och Falkenberg. Då skulle kartan se såhär:

Framtida lokalavdelningar i Halland
Ung Pirat Kungsbacka, Ung Pirat Varberg, Ung Pirat Falkenberg, Ung Pirat Hylte (finns idag) & Ung Pirat Halmstad (finns idag)

Det som krävs för att den här indelningen ska kunna bli verklighet är att vi hittar engagerade unga pirater i de kommuner där vi vill starta nya lokalavdelningar som axla ansvaret för dessa. Är du en sådan, eller känner någon du tror skulle vara lämplig, så tveka inte att kontakta mig. Det krävs egentligen ingen förkunskap kring föreningsdemokrati alls. Förbundet har massor av duktigt folk som kan hjälpa till att lära ut den biten.

Alla känner till Gaia-hypotesen, lanserad av James Lovelock på 1970-talet. Den går ut på att vår planet praktiserar negativ feedback för att upprätthålla homeostas enligt den klassiska cybernetikens principer. Enklare uttryckt: jorden är en organism. Nyligen populariserades Gaia-hypotesen på nytt genom världens dyraste film.

Några har säkert hört om motsatsen: Medea-hypotesen som lanserats av Peter Ward, bland annat i en bok som blev hyfsat uppmärksammad förra året. Här handlar det tvärtemot om positiv feedback – det som eskalerar processer över de trösklar som omöjliggör ett hållbart system. Flera gånger tidigare har biologiska processer varit nära att utplåna allt liv på planeten och förr eller senare kommer det vara biologiska processer, inte något yttre ingrepp, som sätter definitiv punkt för all biologi.
Steven Shaviro sammanfattar i en oerhört intressant post från förra året, “Against Self-Organization“:

Most of the mass extinction events in the fossil record, Ward says, were caused by out-of-control life processes — rather than by an external interruption of such processes, such as the giant meteor hit which supposedly led to the extinction of the dinosaurs at the end of the Mesozoic. The great Permian extinction, for instance — the most catastrophic of which we have knowledge, in which 90% of all species, and 99% of all living beings, were destroyed — was caused by “blooms of sulfur bacteria in the seas”, which flourished due to greenhouse heating and poisoned the oceans and the atmospheres with increased concentrations of hydrogen sulfide, which is extremely toxic.

Svavelvätebakterier lyckades alltså ta kål på 99 % av jordens varelser, enligt Peter Ward –även om nu påstås råda enighet bland forskarna om att det visst var en extern källa i form av ett meteoritnedslag som dödade dinosaurierna.
Vidare menar Peter Ward att det finns belägg för att den samlade biomassan har minskat sedan den kambriska explosionens dagar. Även den biologiska mångfalden menar han har gått tillbaka. Dessa idéer är fascinerande just för att de ter sig så kontraintuitiva. Blotta tanken på att det biologiska livet i allmänhet inte rör sig framåt ter sig hädisk. Trots att dess formella konsekvenser för mänskliga samhällens organisering borde vara noll, skär den sig ändå både med tanken på kontinuerlig ekonomisk tillväxt.

“Att ifrågasätta Gaia-hypotesen”, skriver Steven Shaviro, “är att ifrågasätta vår samtida tro på självorganiserande processer och system”. Tro står för någonting kvasireligiöst. Efter att upplysningens stora berättelser om allmänt framsteg tappat fart, tenderar vi att sätta vår tilltro till självorganisering och emergens. Det gäller för den frihetliga vänstern i samma grad som för den libertarianska högern. Mest av allt gäller det för hyllningar till nätets möjligheter. Vi behöver inte gå så långt som till Kevin Kellys idé om “The Technium”, utan det räcker med att ta en titt på något av allt det som sagts om Wikipedia.
Bara en riktigt korkad cyberdefaitist skulle i Medea-hypotesen ana ett möjligt argument mot exempelvis fri mjukvara. Men kritiken av “självorganiserade system” implicerar andra sätt att vara för. Det duger inte att hylla någonting bara för att det ser emergent ut, för det utesluter inte att det som skapas går vidare till att förstöra sig själv och dra annat med sig i kollapsen.

Allra mest tilltalande i Medea-hypotesen, även om den bara skulle stanna på nivån av ett tankeexperiment, är uppgörelsen med humanismen. Gaia-hypotesen framställer människor som separata från planetens annars självkorrigerande mekanismer. Civilisationen tenderar att ställas mot Naturen. Medea-hypotesen låter däremot människorna fortsätta vara en del av naturen, vilket inte ursäktar destruktiva beteenden men inte heller gör dem metafysiskt unika. Nicklas Lundblad drog intressanta slutsatser utifrån detta, men helt andra tolkningar förefaller också möjliga. Men vad jag just nu vill efterlysa är inte så mycket det planetära perspektivet, som tankeexperiment i linje med vad Steven Shaviro antyder: Vad återstår om vi rensar ut varje moralisk rest ur tanken på “självorganiserade system”?

Så sitter Anna och jag på tåget från Karlskrona till Norrköping pǻ den sista dagen av turnén. Det märks att man inte har lika mycket tid som vanligt under sådana här turnéer — bloggandet och allt annat har blivit lidande, till förmån för att träffa folk i hela landet. Eller åtminstone på elva orter.

Intensiva dagar.

Turen började i Östersund där SAS demonstrerade att SJ minsann inte skulle få ha monopol på förseningar. Genom att bagagelastande personal inte fanns tillgänglig förrän en timme efter planerad avgång, och därmed försenade planet med lika mycket, så demonstrerade SAS tydligt att de var ett stort företag där bara den certifierade kaffekokaren får koka kaffe. Vi landade på Frösön tydligt efter utsatt tid. Därifrån var det tåg resten av turnén. Östersund har jag nämnt i en tidigare bloggpost.

Därefter vidare till Sundsvall som var kallt. Man fick spåra snön med resväskorna. Efter att Anna och jag hade hållit en föreläsning på lokala universitetet så kollapsade jag tyvärr under allmänt överarbete, så Anna gick ut och drack öl med aktivister utan mig.

Vidare till Gävle där det återigen var föreläsningar, den här gången på Folkets Hus, följt av öl och mat. Första gången som Anna och jag var slut på kvällen och valde hotell i stället för att sova hos aktivister, så att vi skulle vara lite piggare nästa dag i…

…Västerås, där vi bland annat gjorde misstaget att försöka dela ut flygblad i mörker och isregn som fick 1) inga att vara ute och b) dessa inga att gå hukade och vägra titta på en enda människa. När jag sade “nä, det här går inte, nu lägger vi ner” var aktivisterna inte svårövertalade. Festen efteråt var desto trevligare och Anna och jag bröt vid tiotiden för att åka vidare…

…morgonen därpå till Skövde, där ett stort gäng aktivister mötte oss på tågstationen. Flygbladsutdelning, fika, föreläsning och middag, och extra komfort när vi fick låna soffor i ett, eh, ett slags kollektiv. Kudos. Kylan gjorde förstås att flygbladsutdelningen kanske inte gav enorm utdelning.

Näst på tur var Borås, som också hade ordnat föreläsning och intervju med lokala medier. Mycket socialt med aktivisterna där.

Vidare med buss till Jönköping. På bussen ringde Ekot och gjorde radiointervju. Det var lite speciellt att passagerarna runt omkring började kommentera intervjun efteråt. Tyvärr hade vi inte så mycket tid i Jönköping, eftersom SJ hade bestämt sig för att ställa in vårt tåg på kvällen då vi skulle vidare till Örebro, så det fick bli en (lång) fika där vi träffade flera lokala trevliga pirater. Vi var bara i Jönköping i fyra timmar, men det vägdes upp av att det tidigare tåget till Örebro blev kraftigt försenat, så att vi istället kom fram långt efter vi skulle ha gjort med det inställda tåget. Graggadxah. #såtgvsh

I Örebro mötte vi Julian Dibbell, som är reporter på New York Times Magazine och skulle följa med oss några dagar. Han hade tidigare varit i Bryssel och pratat med Christian Engström. Det första som hände i Örebro var Yttrandefrihetsdagarna (ordnat av Tidningsutgivarna) med paneler och föredrag, där jag satt i paneler med folk som Anna Serner, Lotta Gröning och Robert Aschberg. Anna Serner har bloggat från eventet, och jag tror inte att Julian förstod speciellt mycket. Desto mer när vi gick ut på kvällen och träffade lokala Örebropirater.

Sedan tåg till Kalmar, och Julian passade på att ta intervju nästan hela vägen. Väl där blev det trevlig fika följt av att Anna och jag peptalkade lite och gav Kalmarpiraterna argument i debatten, och sedan demonstrerade Gustav och Thomas RepRapen. Det var extra intressant att se hur professionella reportrar, och då särskilt från något så ansett som New York Times, reagerade på att se en RepRap hos Piratpartiet.

Sedan pizza och öl FTW i Kalmar. Vi fick erbjudande om att gå och bowla till midnatt, men avböjde och sov gott i Davids lägenhet. Julian avvek för att ta 0700-tåget från Kalmar till Stockholm. De andra var slutsålda. Jag hade nog inte klarat att gå upp för ett tåg 0700 så sent på turnén…

I stället åkte vi vidare med ett tåg 1157 till Karlskrona, där det omedelbart blev fika och lokalpress. Nåja, nästan omedelbart. Först incheckning på hotell (vi har som grundregel att sova hos aktivister, men det måste vara päls- och rökfritt, och erbjudandet vi fick i Karlskrona involverade en — jag citerar — “attackkatt”).

Lokalmedia var genuint intresserade, och ledarskribenten jag pratade med ställde ovanligt kvalificerade och intressanta frågor.

På kvällen O’Learys. Öl tio kvällar i rad börjar kännas av.

I skrivande stund har Anna och jag hunnit passera Norrköping där vi hade ett givande möte, och är nu äntligen på väg mot egen säng. Under tiden har jag förstås upptäckt massor av intressanta saker att blogga om, bland annat ett högintressant amendment till en obskyr rapport i EU-parlamentet. Ja, Christian Engströms namn står på amendmentet, men jag upptäckte det via La Quadrature.

Hörs imorgon.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om partiledarturné, piratpartiet, anna troberg, östersund, sundsvall, gävle, västerås, skövde, borås, jönköping, örebro, kalmar, karlskrona, norrköping, hem

Martin Aagård sågar läsplattorna. En underhållande text som bör läsas. Slutdomen skoningslös:

Med största sannolikhet är läsplattan den största återvändsgränd som den skrivna texten befunnit sig i sen den sista gotländska runstenen ristades någon gång på 1600-talet.

Eller om jag formulerar mig så att ungdomarna förstår: Det är som internet utan uppkoppling.

Själv ska jag inte ge mig in diskussionen om läsplattor just nu – jag har gjort det förr och väntar nu på att Rick Falkvinge ska skriva sin utlovade uppföljning om “bokförlagens förestående undergång” för nästa tillfälle att anmäla avvikande uppfattning.

En grej bara. Filerna som säljs till dessa läsplattor är fria att kopiera (vilket ju är lagligt inom ramarna för en privat sfär, hur den nu definieras – jämför gärna med förra inlägget om hur “hushåll” avgränsas av lagen). Men de ska vara “vattenmärkta”, så att förlagen ska kunna se vem som köpt originalfilen om den börjar spridas vind för våg. Inte för att det skulle vara brottsligt att ha köpt en fil som någon sedan piratkopierar, men okej.

Men nu ska även Göteborgs stadsbibliotek “låna ut” (kopiera) filerna till de låntagare som äger egna läsplattor. Då blir det bibliotekspolitiskt intressant, tycker jag. För vad händer om en vattenmärkt fil från biblioteket råkar hamna i en torrentsvärm, och förlaget upptäcker saken?
Förlaget kommer då att höra av sig till biblioteket och vilja ha låntagarens personuppgifter. Kommer biblioteket att lämna ut dessa vid varje förfrågan? Eller kommer det bli ett informationsföreläggande à la Ipred? Kan ett sådant riktas mot bibliotek? Har biblioteken tänkt igenom vad det innebär att traska ut på det rättsliga stridsfält där internetoperatörerna idag befinner sig? Kommer de vara beredda att stå upprätt?

Jag är mycket nyfiken på att få veta mer om hur det ligger till med dessa frågor.

Mina kunskaper om Kalmar var tämligen begränsade när Rick och jag hoppade av tåget där tillsammans med vår medhavde New York Times-reporter, Julian. Jag visste att det fanns trevliga pirater där, för de hade jag träffat på andra ställen och på nätet. Jag visste dock inte att Kalmar var den första staden som skulle bjuda oss på fint vårväder! Efter all snö som vår partiledarturné hittills bjudit på var det mycket välkommet. Jag fick dessutom veta att Kalmar tydligen har flest utskänkningstillstånd per capita i hela landet. Det sa mig att Kalmariterna är ett glatt släkte.

Det hela bekräftades lite senare när vi träffade ett helt gäng pirater som fixat en massa trevligt. De hade bakat och fixat kaffe. Dessutom fick vi en demonstration av Gustav Nipes baby, RepRapen, en finurlig 3D-skrivare. Ni kan ju tänka er hur populär den blev. Finurlig teknisk pryl + pirater = Extas. Själv är jag mycket nöjd, för jag fick en utskriven kapsylöppnare som ni gärna får klämma lite på om ni träffar mig någonstans. Den fungerar alldeles utmärkt och kommer att göra andra pirater gröna av avund.

Sedan höll jag och Rick låda ett tag. Rick erkände att han tagit emot polkagriser av Göran Hägglund och jag varnade honom för att ta emot godis från främmande män bara sådär. När vi var klara fick vi lyssna på den svängiga låten “Vote for Pirate”, som inom kort kommer att finnas tillgänglig för er alla. På nätet. Så klart!

Witout further ado, kommer här ett gäng bilder från Kalmar:

Julian och Rick på tåget till Kalmar.

Julian och jag rart uppställda mot en vägg.

René, Jan-Olof, Tomas, Ellen och Rick dreglar på RepRapen.

Julian står i bakgrunden och begrundar vad sjutton han ska skriva om svenska pirater som blivit kära i en 3D-skrivare.

Dagens inlägg från mig får ni klicka över till SVT för läsa. Stort tack för pet och korrläsning till Klara och Rikard!

Vi luras att tro att reglering innebär ogräsutrensning i en vildvuxen rabatt och missar att egentligen menas en sekatör att klippa av de planterade blommorna och föra bort dem. Möjligen för att se ogräset, men det är viktigt att inse vad en reglering i praktiken innebär: Ett sätt att rensa bort våra rättigheter och i förlängningen vår trygghet. Att ge andra rättigheter att slå ner på oskyldiga medborgare utan brottsmisstanke. Så när hoten kommer från samhället, vad gör vi då?

Mycket läsvärt från Tor, där han ifrågasätter om det verkligen är oundvikligt att införa datalagringsdirektivet. (Malmström säger idag att “det inte går” att undvika direktivet, kan vara intressant som jämförelse i sammanhanget.)

Om man lyssnar till miljöpartiet, vänsterpartiet och centerpartiet, verkar de alla, även om de försöker ge intrycket av kampvilja, andas pessimism och resignation om Sveriges möjlighet att undvika en implementation av datalagringsdirektivet. Själv har jag svårt att förstå hur någon implementation av direktivet skulle kunna undgå att stå i strid med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, så jag tycker nog att det ännu finns hopp och all anledning för Sverige att stå på sig och komma med relevanta invändningar.

Som avrundning: Lawrence Lessig gör lite lekfulla, men tänkvärda, jämförelser mellan amerikansk konservatism och liberalism ur upphovsrättsligt och remix-perspektiv.

* * *

Andra bloggar om: datalagringsdirektiv, kontrollsamhället, upphovsrätt, acta, fildelning, deltagarkultur, politik, internet

Jag tänkte blogga om vårt stopp I Örebro i går, men tyvärr hann jag inte med det. Det var en ganska så hektisk dag. Men det gör inget alls, för det här är ett blogginlägg som passar alldeles utmärkt så här på internationella kvinnodagen.

Rick skulle nämligen sitta med i ett par debattpaneler om tryckfrihet. I en av panelerna var även Robert Aschberg med. Så, vi sa hej till Robert varpå han genast slängde ur sig något om att jag måste vara Ricks lilla myssällskap på turnén. Ja, för en kvinna måste ju av helt naturliga skäl vara ett bihang vars enda syfte är att göra det lite myspysigt på vägen? Det är väldigt hög failnivå på ett sådant antagande.

1. Kvinnor är inte bihang. De är individer.
2. Det är puckat att anta att en individ är ett mysbihang.

För att inte tala om det mycket reella faktum att om Rick försökte få mig att bli ett mysbihang, så skulle han i samma sekund bli eunuck. Och jag antar att det i sig skulle vara en smula kontraproduktivt. Kort sagt, om man inte lider av en galopperande deathwish, så är det helt enkelt bäst att inte anta att jag är ett mysbihang.

Nåja, jag är inte så upprörd. Det är faktiskt mest synd om Robert och andra som har en så begränsad världsbild. Det måste vara ganska trist att ha en sådan stenålders syn på halva befolkningen. Så mycket intressanta samtal man måste missa.

Förutom den här lilla incidenten var det riktigt trevligt i Örebro. Vi fick trevligt sällskap på turnén av Julian Dibbell, som håller på att skriva ett stort reportage om Piratpartiet för New York Times. Han har rest med oss i ett par dagar, så ni kommer att få höra mer om Julian i fler bloggposter.

På kvällen träffade vi ett gäng trevliga pirater och åt middag. Jag fick träffa några av de bloggare som jag normalt bara träffar i min rss-läsare. Det är en av de saker jag tycker extra mycket om med att åka runt och träffa pirater. Man får träffa så många bra bloggare afk. Dessutom passade jag på att dela jag med mig av ett viktigt tips. Det är nämligen så att jag under turnén stött på flera pirater som muttrat om att det där med att skaffa ny flickvän kan påverka deras spelande menligt. Inte bra. Mitt råd är därför att göra som jag själv gjort: Skaffa en trevlig flickvän som också är gamer! Då kan man spela ihop och ha urkul tillsammans.

Via en liten notis i Piratpartiets forum upptäcker jag något som jag anser borde fått större uppmärksamhet. Nämligen att Marc Wäckerlin, från Schweiziska Piratpartiet, lyckats bli invald i stadsfullmäktige i Winterthur.  Marc kommer, enligt partiets hemsida, driva frågor kring öppna standarder i förvaltningen och fri mjukvara i skolan, minskad kameraövervakning och bättre kvalitet i skolundervisningen. Det vill säga mål som ligger mycket i linje med många av de kommunla plattformar som piratpartister runt om i Sverige ställer upp i kommunalvalen på i höst. Förhoppningsvis kan det leda till intressanta dialoger mellan Marc oh hans framtida svenska kolleger efter höstens val. Piratrörelsen är internationell och vi har allt att vinna på ett utbyte mellan olika länder vi fått mandat i.

Detta valet var det första valet som vårt schweiziska systerparti ställde upp i, och det är bara att gratulera till resultatet. Deras nästa utmaning kommer redan den 28e mars då det är val i Kantonen Bern. Där ställer piraterna upp i fyra olika valkretsar. Jag önskar dem all framgång även i det valet!