Piratbloggar

Freudianskt? Intressant artikel i alla fall, även om jag började fnissa lite — samt en liten beskrivning av de tre småpartierna.

Inte särskilt fnissigt men väldigt stark läsning står Henrik Brändén och Markus “Lake” Berglund för. De beskriver i en opinionsartikel hur de inte röstar på sina partier det här valet. Nu har jag varit engagerad i Piratpartiet i fyra år så är “partifierad” men känner ändå igen det de beskriver. Som jag påpekat i tidigare inlägg är knappast PP ett vitt blad som uppstått ur ingenting. Det är f.d. alla-möjliga-partier från riksdagen egentligen.

Jag brukar tänka på det ibland när jag läser/hör kommentarer om att piraterna “dominerar online” på ett eller annat sätt, också. Det ska nog inte underskattas att allsköns olika färgade “nätinvånare” hittade ett nytt parti med frågeställningar som för dessa kändes aktuella. Akuta, till och med.

Idag är det 17 dagar till valdagen.

Många av våra aktivister och funktionärer har precis hämtat sig efter gårdagens frenesi med att få ut valsedlar till alla förtidsröstningslokaler. (Flera håller fortfarande på.) Det är ett enormt fotarbete som vi måste göra själva som utmanarparti.

Samtidigt händer det saker. Idag diskuteras vi flitigt i medier på åtminstone två ställen — i Expressen dissas vi hårt i en debattartikel, vilket är utmärkt, för det betyder att vi får en replik där vi kan förklara vad vi egentligen tycker. (Dessutom är det bra att vi angrips för vår politik i sak. Det är ett tecken på att vi betraktas som en seriös utmanare. Det hade varit mycket värre att inte omnämnas alls.) Sedan kan jag tycka att debattartikeln har missat det grundläggande i vår politik: att medborgare ska ha rätt till ett privatliv samtidigt som maktutövande ska vara transparent. Men men, det är sådant som repliker är till för.

På debattplats i Svenska Dagbladet kommer idag en centerpartist och en socialdemokrat ut, eller före detta sådana, och uppmanar folk att rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet. Den ene av dem, Henrik Brändén, lägger ut sina tankar i mycket mer detalj i en personlig bloggpost. Den är väl värd att läsa, hela tankeflödet är utmärkt argumentation att ta med sig själv till vänner och bekanta.

Min och ledningens telefoner ringer hela tiden. Det är extremt positivt. Samtidigt ser vi att stapeln “övriga partier”, där vi vet att vi är dominerande, fortsätter att öka.

Det som gäller nu är att synas. Och där är det var och en av oss som gör skillnad. Särskilt just du, alltså. Det som gör den slutliga skillnaden i hur många som röstar Pirat på valdagen, eller nu under förtidsröstningen, är hur mycket stöd de ser ute på stan bland andra människor. Det är här det är enormt viktigt att vi visar små piratmärken för omgivningen.

Alla sorters piratmärken räknas nu. Allt från att bära lila kläder ute på stan (skjortor, T-shirts) till knappar till tygmärken till klistermärken räknas nu. Eller bildekaler som partiet bjuder på. Allting som syns, syns, syns.

Under september är det viktigt att människor inte kan gå ut på stan utan att se en människa med piratfärger någonstans.

Nu är det slutspurten och om två dagar ger jag mig ut på valturné med start och slut i Göteborg. Hoppas vi ses om och när jag passerar!

Rick

Det är bara att konstatera att val är tävling, inte politik — och jag har egentligen aldrig gillat att tävla. Var sak har sin plats, liksom, men om det finns vinnare finns det undersförstått förlorare. Det är ju samhället som ska vara vinnare, menar jag, inte ett parti — eller som det numer handlar om, ett block.

Ibland stöter jag på lite intellektuellt snobberi, “valet är så tråååkigt, kan det inte bara vara ööööver”. Det är inte utan att jag själv känner så ibland. Jag saknar det medmänskliga, visionerna, funderingarna — fasiken, jag kan till och med sakna navelskåderi och larvig ytlighet. Riktig ytlighet alltså, inte den där sorten som behandlar problem som om de är enkla att lösa, mest bara för att man tror att folk inte vet bättre. Eller för att man inte vet bättre själv.

Men så händer nåt — som att en aktivist berättar i en chatt att när han “ändå är igång” och delar ut valsedlar för Piratpartiet, så passade han på att ta med valsedlar för F!. Det ryktas vara flera som resonerat så.

Plötsligt känns allt så otroligt mycket bättre.

Trots valtävling och cynism bland både väljare och politiker så finns det där ändå: det allmänmänskliga, de där som gör saker för att det känns rätt. Det vackra, det lite mer ideologiska — i det lilla ser jag prov på de stora idéerna bakom. Massor av små saker som kanske inte gör sig i mediala rubriker, men som faktiskt nånstans är viktigare än det mesta som står där idag, helt krasst.

Just nu jobbar ett stort antal människor helt ideellt för att få med Piratpartiet på den politiska kartan. Jag hör talas om folk som tagit tjänstledigt från nu och fram till valdagen. Folk donerar pengar och tid på en skala som faktiskt är helt enorm.

Varje gång jag passerar en affisch blir jag jätteglad. För det är inte bara en affisch, det är en människa som traskat runt med en hög av dem och klistrat upp. Helt ideellt. Några kan lyxa till det med att recensera insatser bland volontärer — men kärnan i det som sker är så vackert att det lyfter hela valrörelsen ur ett ganska fult och tråkigt dike.

Tröttheten gör mig kanske lite blödig, men jösses vad jag är stolt över att vara med i det här partiet ibland.

Just nu arbetar massor av pirater flitigt med att se till att det finns valsedlar i alla vallokaler. Det är ett enormt arbete. Dessvärre har vi redan börjat få in rapporter om att vallokalsfunktionärer runt om i landet inte tycker att de behöver följa vallagen.

Om du hjälper till med valsedelsdistributionen, skriv gärna ut vallagen och ha den till hands vid behov. Och rapportera in alla oegentligheter till partiet på tel: 010 – 333 33 99.

Piratpartiets, och säkerligen även andra utmanarpartiers valsedlar, särbehandlas. Valsedlarna placeras inte tillsammans med de andra valsedlarna, de göms undan och gud vet vad i hopp om att väljarna ska missa dem. Exakt samma visa som förra året alltså. Då riktade JO kritik mot bland annat Lunds Valnämnd.

Eftersom det nu inte är första gången detta sker, så kan jag inte låta bli att fundera på vad som görs för att det inte ska ske. Får de som bröt mot vallagen förra året fortfarande jobba som vallokalsfunktionärer? Ofta är det politislkt aktiva som jobbar som vallokalsfunktionärer, talar riksdagspartierna om för sina funktionärer att det verkligen inte är okej att bryta mot vallagen? Gör man något om någon tas på bar gärning med att bryta mot vallagen? Jag skulle verkligen vilja ha svar på de frågorna, för jag är innerligt trött på allt fuskande.

Med tanke på att hela valsystemet i stort är designat så att det ska vara så svårt som möjligt för något nytt parti att ta sig in i de fina riksdagssalongerna, så tycker man att detta valfuskande borde vara överflödigt. Och när det nu tydligen inte är det, så skulle man ju önska att det fick konsekvenser för dem som ändå väljer att försöka fuska sig till fördelar. Det där med att skicka valobservatörer till Sverige känns mer och mer relevant.

Jag begär inga speciella fördelar i valet. Det enda jag begär är att alla ska få kämpa om rösterna på lika villkor. Jag tycker att alla de valfunktionärer som försöker gömma undan valsedlar på ett eller annat vis borde skämmas. Detsamma gäller de valnämnder som ger intruktioner till funktionärer som går stick i stäv med vallagen. Ni hör inte hemma i en demokrati. Uppenbarligen vet ni inte ens vad en demokrati är. Skäms!

Piratpartiet tar inte sådan här skit. Vi jobbar envist, trots att man ger oss både uppförsbacke och bakhala skidor. Den fjärde september arrangerar Piratpartiet Rösta Pirat!-dagen. Passa på att förtidsrösta i glada piraters lag den dagen! Ung Pirats förbundsordförande Stefan Flod har skrivit ihop en kortfattad text om hur man gör när man röstar. Läs den och gå och rösta! (Och tack till Stefan för bilden.)

Och DÄR damp det ner ännu ett mejl som berättar om valfusk. Den här gången handlade det om Botkyrka. Jag misstänker att det kommer att komma fler rapporter under dagen…

I kväll är det stor release för boken på Pressklubben i Stockholm. Kom gärna förbi, lyssna på debatten och fira, om du har tid och möjlighet.

Men redan nu går boken att beställa. Förlaget skriver om den här, Adlibris har den här, Bokia här och Bokus här.

Själv väntar jag nu med spänning på att någon ska läsa något av de recensionsexemplar som skickades ut i dagarna, och såga hela innehållet… Det är lite läskigt att skriva bok trots allt.

Mattias Bjärnemalm gästbloggar hos mig idag, det är den första postningen av en rad inlägg han kommer göra runt om på olika bloggar fram till valdagen.  //emma

GÄSTBLOGGARE: Jag hade under 2009 den stora förmånen att stå på tredje plats på Piratpartiets lista i europaparlamentsvalet. Det gjorde att jag fick uppleva valrörelsen på bästa tänkbara sätt. Jag deltog i valdebatter och jag valtalade. Jag deltog i torgmöten och åkte landet runt och träffade engagerade pirater från Luleå till Malmö. Kort sagt var det en av de roligaste och mest lärorika perioderna av mitt liv. Att vi sedan kom in med god marginal, tvärt emot vad alla förståsigpåare trott, gjorde bara saken bättre. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att tröttna på att minnas tillbaka till de hektiska dagarna de sista två veckorna före valet. Jag var upptagen från morgon till kväll, med väldigt lite sömn däremellan. Men aldrig att jag skulle ha bytt det mot något annat.

Nu är det en ny valrörelse och en ny slutspurt. Folk både inom och utom partiet har frågat mig var jag har hållt hus, vad mitt bidrag till årets valrörelse har varit. Och ska sanningen fram har det inte varit särskilt mycket hittills. Jag deltog i en panel under Almedalsveckan, jag åkte till Arvikafestivalen och marknadsförde partiet och Ung Pirat, jag syns som hastigast i några av våra valfilmer, och jag har hunnit med att träffa åtminstone en del nya pirater runtom i landet under sommaren. Men mer än så har det inte blivit. Min blogg har tystnat och mitt deltagande i partiets livliga interna samtal har minskat till nästan inget. Det som förra året var en ständigt pågående valkampanj under hela våren har i år enbart blivit några enstaka nedslag. Samtidigt som jag sett mina partikolleger gå på högvarv med målet inställt på riksdag, kommuner och landsting.

Varför blev det då såhär? Varför har jag inte gjort mer om jag nu uppskattade förra årets valrörelse så mycket? Det är frågor som inte har något enkelt svar. Till en viss del har det berott på en trötthet efter förra årets valrörelse. Även mitt i allt det fantastiskt roliga måste man komma ihåg att det är väldigt ansträngande att gå på högvarv under så lång tid samtidigt som man måste klara av att vara trevlig och representativ när man syns bland folk. En annan bidragande orsak har varit att jag inte haft samma möjligheter att delta. Jag flyttade efter förra valet ner till Bryssel för att på ideell basis hjälpa Amelia Andersdotter att sätta sig in i det stundande jobbet som vår andra EU-parlamentariker, som kommer bli hennes så fort alla turerna kring tilläggsprotokollet till Lissabonfördraget är färdigt. Och även om lån och en del sparade pengar gjort att jag kunna göra det på heltid sedan dess har jag inte haft varken tiden eller resurserna (eller ens en egen internetuppkoppling) till att samtidigt fokusera på den svenska valrörelsen. Ett tredje skäl har varit att jag inte har tyckt att jag behövts. Vi har i år ofantligt många fler engagerade än vi hade i valrörelsen förra året. Samtidigt finns nästan all kompetens som byggdes upp under förra valrörelsen kvar i partiet. Så jag har mer eller mindre sett en valframgång som oundviklig.

Nu är det inte långt kvar till valet, och det segertåg in i riksdagen som jag tidigare såg som oundvikligt har halkat ner till att enbart vara troligt i mina uppskattningar. Samtidigt har en givmild donation från en partikollega sett till så att jag inte behöver bekymra mig för hyran den kommande månaden. På tillträdesfronten för Amelia råder fortfarande stiltje, och jag finner att jag faktiskt har ett sug efter valkampanjutskicken.

Som Brysselbo har jag ingen möjlighet att åka runt och valtala eller dela ut flyers. Men internet ser inga avstånd, och avsaknaden av uppkoppling och en aktiv blogg är inga större hinder från att delta i nätdelen av valkampanjen. Därför kommer jag från idag och fram till valet göra en gästbloggsvalkampanj runt på mina partikollegers bloggar. Jag kommer skriva om varför jag tror att Sverige är i ett akut behov av ett livkraftigt och inflytelserikt piratparti och om vad som kan göras såhär i slutspurten för att nå hela vägen fram. Inte för att jag tror att jag ensam gör någon större skillnad i slutändan. Utan för att jag vet att alla små ansträngningar mot målet för oss närmare. Och om alla ger allt vad de har nu i slutspurten kan summan av allas ansträngningar bära oss till framgång på samma sätt som det gjorde förra året. Och för att det är förbaskat roligt att vara en del av piratpartiets valrörelse!

Imorgon fortsätter mitt gästbloggande på Jakob Dexes blogg, håll utkik efter mig där!

//Mattias Bjärnemalm

Den svenska bokbranschens tidning Svensk bokhandel kör i sitt senaste nummer ett valspecial. Det betyder att representanter från partierna har fått uttala sig om frågor som rör bokbranschen. De frågade även Piratpartiet. All heder åt SvB för det.

Eftersom jag har ett förflutet i bokbranschen, så ryckte jag ut och svarade på deras frågor ur ett piratperspektiv. Det resulterade i en helsida piratpolitik i tidningen. Det har, så vitt jag vet aldrig hänt tidigare. Jag fick bre ut mig lika mycket som Förläggareföreningens vd, Christina Ahlinder. Det säger mig att det händer saker även i bokbranschen.

Det blev dessutom en trevlig artikel. Den fokuserar på att vi absolut inte vill göra det omöjligt för förlag och författare att tjäna pengar, utan att vi vill att de ska ta/få chansen och hänga med i utvecklingen, så att de inte blir strandade i en svunnen tid där de inte har en chans att överleva. Jag fick också sagt några ord om att vi vill hjälpa förlag och framför allt författare att få kunskap om de möjligheter som den nya tekniken erbjuder dem. Kort sagt, vi pirater fick chansen att framstå som de trevliga kulturälskare vi faktiskt är. Jag hoppas att det får bokbranschen att tänka till en extra gång.

Jag noterar dessutom att SvB även skickat sin enkät till Sverigedemokraterna, men att de inte svarat. Det tycker jag är lite intressant med tanke på att de är ett parti som säger sig värna om svensk kultur. Räknar de månne inte litteratur dit eller är det helt enkelt så att deras värnande om den svenska kulturen i själva verket inte alls har med svensk kultur att göra, utan bara är en panisk skräck för allt som känns ovant och främmande? Efter att ha sett deras gräsliga valfilm gissar jag helt fräckt på det senare.

En röd tråd som löper genom många av bidragen till nya antologin Efter The Pirate Bay är nätets metaforer. En sökning i pdf:en visar att en rad av de medverkande diskuterar ämnet: Jonas Andersson (fil.dr. i medievetenskap), Leif Dahlberg (docent i litteraturvetenskap), Peter Jakobsson (doktorand i medievetenskap), Daniel Johansson (industridoktorand i datavetenskap), Stefan Larsson (doktorand i rättssociologi), Nina Wormbs (docent i teknikhistoria) samt jag själv. Här följer ett försök att bringa ordning bland de olika slag av nätmetaforer som diskuteras.

Nina Wormbs rör sig på ett mer övergripande plan än oss andra, genom att diskutera hur “tekniken” i sig, särskilt “det digitala” har en metaforisk funktion. Särskilt i en nation vars självbild handlar om att ligga i teknikens framkant banaliseras då begreppen enkelt.

I den samtida debatten har det vuxit fram en retorik där analog betyder gammal och digital innebär ny och modern. Det är en förenkling av sakernas tillstånd som är olycklig för politiken i allmänhet, och medie- och kulturpolitiken i synnerhet, eftersom den skymmer sakfrågorna. Saker och ting blir nämligen inte automatiskt bättre för att de är digitala.

Jonas Andersson berör kort hur “nätet” som metafor kan brytas ner i två: fisknätet kontra spindelnätet. “Dessa två diagrammatiska strukturer finns hårdkodade i nätets underliggande tekniska kommunikationsprotokoll: TCP/IP samt DNS.”

Övriga bidrag diskuterar metaforer för nätet och dess bruk. Dessa visar sig grovt talat kunna delas upp på samma sätt som planetens yta: en hel del land men ännu mera vatten.

Peter Jakobsson diskuterar allmänningen som utbredd metafor, vilken bär med sig en historisk parallell till jorden och dess inhägnande. En av hans slutsatser blir att “instängningsmetaforen” håller på att tappa i kritisk potential. Detta eftersom kommersiella intressen i allt högre grad börjat använda nätet som en plats för produktion och inte bara som distributionsmedium.

Vi andra pratar på olika sätt om vatten. Innan jag går in på att referera vad vi skriver måste jag gå in på en viktig föregångare, skriftställaren Paul Valéry (1871–1945). Redan år 1928 skrev han nämligen i essän “La conquête de l’ubiquité”:

Precis som vatten, gas och elektricitet leds in i våra hus för att tillgodose våra behov på enklaste sätt, så kommer även bilder och ljud att dyka upp och försvinna med en enkel handrörelse

Orden framstår nästintill som profetiska. Några år senare citerades de av Walter Benjamin i essän om reproducerbarheten. Denna remixades i sin tur av Sebastian Lütgert, en remix som vi översatte till svenska och lät trycka i Piratbyråns antologi Copy Me (2005). Paul Valérys ord lades där i munnen på Steve Jobs och flertalet läsare trodde säkert att det också att metaforen var hans – så väl överensstämmer den med den kommersiella logik som nu börjar blomma ut ordentligt.

Daniel Johansson tar i sitt bidrag till Efter The Pirate Bay sin utgångspunkt just i flödesmetaforen “musik som vatten”. För tio år sedan framstod den fortfarande som subversiv. Numera är den fullt accepterad av skivbolagen – åtminstone som metafor.
Detta problematiseras av Stefan Larsson som belyser hur metaforerna flöde och exemplar samexisterar. Även de kommersiella aktörer vars affärsidé är att erbjuda flöden måste förhålla sig till det juridiska ramverk som utgår från att de som flödar ändock är enskilda exemplar, försedda med en tänkt prislapp. Därav de fullständigt absurda siffror som Stockholms tingsrätt räknade ut i skadeståndet för The Pirate Bay.
Stefan Larssons bidrag till antologin är även det som mest uttalat teoretiserar metaforernas betydelse. Hans utgångspunkt är en bok som har utövat stort inflytande inom kognitionsforskningen, Metaphors we live by (1980) av George Lakoff och Mark Johnson. Dessa hävdar att inte bara vårt tänkande utan även vårt handlande är djupt metaforstyrt. Nätets politik kan då förstås som en strid om vilka metaforer som ska gälla.

Jag ägnar en del av mitt kapitel åt en överblick över hur olika former av vatten under årens lopp har använts som metaforer för det som sker i datornätverk.
Fryst form: William Gibson etablerade “is” som begrepp för barriärer av kod. Flytande form: Surfandet på oceanen och i bukten. Vågen och strömmen, floden och rännilen, torrent och streaming. Gasform: Myten om molnet. (Varför har ingen försökt sig på en nätmetereologisk åtskillnad mellan cirrus, stratus och cumulus?)

Vattenmetaforerna gör det förföriskt lätt att föreställa sig en “naturlig” rörelse från is till ånga. “Allt som är fast förflyktigas” är en formulering som Karl Marx använde för att beskriva det kapitalistiska produktionssättet, senare använt av sociologen Zygmunt Bauman för att beskriva den “flytande modernitet” som enligt honom har ersatt en tidigare modernitet som var “fast”. (Sociologer i allmänhet gillar inte att prata om kapitalet, så när de analyserar hur varuformen och det kapitalistiska produktionssättet har brett ut sig så använder de hellre ordet “modernitet”.)
Leif Dahlberg djupzommar det öppna havet som metafor för piratterritoriet. Han förklarar sitt syfte som att “utforska det slags flytande rumslighet som utmärker piratens verksamheter /…/ liksom motreaktioner som på olika sätt försöker göra havet mindre vått.”
Motsatsställningen mellan land och hav står i centrum, medan däremot himlens olika moln hamnar utanför bilden. Hur som helst är det gedigen idéhistoria, där Leif Dahlberg spårar intresset för det flytande tillbaka till Hegel, för vilken havet är industrikapitalismens karakteristiska rum. Detta har paralleller till hur Deleuze och Guattari beskriver havet som urtypen för det släta rummet, kontrasterat mot fastlandets räfflade rum.
Genom dessa olika referenspunkter ställs frågan om periodisering. Är det rimligt att tänka sig att vi lever i en mer “flytande” eller rentav gasformig epok än tidigare? Jag är skeptisk, som sagt. Så här skriver jag i mitt kapitel:

Allt som är fast förflyktigas. Om modernisering förstås som en naturlag, blir nätets hydrologi lätt till teleologi. Vurmen för molnet rymmer en sådan tendens. Men vatten rör sig i kretslopp. Från molnen faller regn, hagel och snö. En del hamnar i havet medan annat fångas upp i dimmiga regnskogar och frusna glaciärer, underjordiska sjöar och stinkande kloaker. Dessa platser erbjuder en rikedom av metaforer för dem som inte vill reducera utvecklingen till bilden av allmän avdunstning upp i det blå.

Officiella släpphändelsen för Efter The Pirate Bay äger rum som en del av Pressklubben Desken på baren Kåken i Stockholm, onsdagen den 8 september. Men redan nu kan boken alltså laddas hem i pdf-format.

Rockbjörnen, Grammis och regeringens musikexportpris i all ära – Polarpriset är i grunden lika meningslöst. Att det kringgärdar sig med kungakronor och massor av miljoner förändrar knappast den saken.

För två år sedan drog sig Musikaliska Akademien ur och nu återstår bara ett ovanligt välfinansierat jippo. Utanför Sveriges gränser är det ingen som bryr sig. Numera leds styrelsen av en representant för Bonnier-koncernen medan priskommitténs ordförande är allas vår Content_is_King.

Riktigt vad Polarpriset som belönar är oklart. Enligt den praxis som vuxit fram ges det till två individer per år. Den ena representerar västerländsk konstmusik, den andra populärmusik (inklusive jazz). Det rör sig om artister och/eller kompositörer, med Robert Moog som enda undantag. Emellertid tillåter stadgarna i princip att alla möjliga “extraordinära insatser” inom musiklivet belönas. Alltså även instrumentkonstruktörer, skivbolagsprofiler, festivalarrangörer och musikkritiker. Att så inte sker kan betraktas som ett uttryck för kulturkreationism. Polarpriset bekräftar den ideologiska fixeringen vid upphovsmannen, producenten av “content”.

Förvisso tillåter stadgarna även att Polarpriset delas ut till institutioner. Så har dock aldrig skett, om vi nu inte ska räkna den allra första gången år 1992. Den gången gick Polarpriset till… (trumvirvel, tillräckligt lång för att plocka fram skämskudden) …Baltikum!

“Kan man tävla i musik?” är en ointressant fråga, särskilt i sammanhang som detta. Polarpriset är inte en tävling utan en bekräftelse av personliga insatser om vilkas betydelse konsensus redan råder. Därför saknar Polarpriset all form av positiv funktion för det allmänna musiklivet. De som får pengarna behöver dem inte.
Inte heller fungerar priset som en utgångspunkt för diskussioner om musikalisk kvalitet. Då hade det inte bara krävts en djärvare jury utan också ett nischat pris, en tydligare målsättning.
Meningsfulla utmärkelser för musikaliska insatser förutsätter att man på förhand avgränsar en viss del av musiklivet, om inte annat så för att sedan kunna utmana samma gränser. Polarpriset har i viss mån en sådan avgränsning i form av den outtalade normen om att ena pristagare ska komma från konstmusikens håll. Men ingen kan påstå att priser till Karlheinz Stockhausen, Steve Reich eller Iannis Xenakis skulle bidra till skapandet av en konstmusikalisk kanon. Ej heller så med Ennio Morricone, hur viktig han än är. Björk i all ära, men…

Polarpriset är ett rent bekräftande pris och jag misstänker att även de som går på prisgalan gör det mest i syfte att bekräfta sig själva.

I dag är Emma Marie “Opassande” Andersson arg. När Emma är arg är det bäst att lyssna, för när Emma är arg, så har hon oftast helt rätt. Det har hon den här gången också.

En annan person som det är bra att lyssna på är Mikael Nilsson. Han blir inte heller arg i onödan, men när han ramlade över Uppsalacenterns valkampanj fick till och med denne lugne och vänlige man nog och utlyste den till valrörelsens pinsammaste kampanj.

Jag kan inte annat än sympatisera med Emma och Mikael. Den här valrörelsen är frustrerande. Varje gång jag ser en valaffisch undrar jag om politiska partier är immuna mot anmälningar om falsk marknadsföring. Man får tydligen lova precis vad som helst i en valrörelse, även om löftena inte har någon verklighetsförankring. När makten hägrar åker armbågarna fram. I krig, kärlek och valrörelse är allt tillåtet.

Det finns många duktiga politiker. Tyvärr tycks evolutionen gå långsamt i riksdagen. Amöborna frodas, men ryggraderna lyser med sin frånvaro. Det är inte många som står upp för grundläggande mänskliga rättigheter och de som försöker slås antingen ner av sina egna eller får se sitt hårda arbete kompromissas bort så snart tillfälle ges.

Jag är månne en smula naiv, men jag tycker faktiskt att min röst är värdefull. Jag förväntar mig att få en hel del i utbyte mot den. Jag förväntar mig ärlighet. Jag förväntar mig respekt. Jag förväntar mig handling. Låt mig förklara dessa tre förväntningar lite närmare.

Ärlighet – Det man lovar ska det finnas en sportslig chans att infria. Det är fult att lova folk saker som man redan från början vet att man kommer att förhandla bort så snart tillfälle ges. Centerns integritetsmanifest är ett utmärkt exempel. Vänsterpartiets riskerar att gå samma väg. MP:s och V:s fina ord om fildelning är redan bortglömda i och med överenskommelsen med S.

Respekt – Jag vill att de politiker som företräder mig har en grundläggande respekt för var min personliga sfär börjar och att de respekterar den gränsen. Det är verkligen inte okej att de tar sig friheter med mitt privatliv. Det är mitt och bara mitt. Vill de in och klampa i det så får de snällt vänta tills jag gjort mig skyldig till något allvarligt brott, vilket det inte är speciellt troligt att jag alls kommer att göra.

Handling – Stora ord blir snart tomma ord om de inte åtföljs av någon form av handling. Se bara på ovan nämnda integritetsmanifest. Centern lovade stort, men vad blev det av det? Absolut ingenting. Eller förlåt, det blev ju FRA och IPRED och annat… Men det är viktigt att ord och handling går hand i hand. Piratpartiet talar om yttrandefrihet, men vi låter det inte stanna vid prat. Vi omsätter pratet i praktiken genom att stödja Wikileaks demokratiarbete.

Det bästa sättet att stödja riksdagspolitiker med ryggrad är att ge deras silmjölkar till partier en knäpp på näsan. Anförtro dem inte din röst i det här valet. Rösta på Piratpartiet och låt oss använda din röst för att återuppbygga din integritet. Mejla gärna ditt gamla parti och tala om varför du valde oss den här gången. Om tillräckligt många gör det, så kanske de tänker om.

Innan EU-valet sa en del att en röst på Piratpartiet var bortkastad. Ett år senare är det lätt att se att så inte var fallet. En enda pirat har gjort stor skillnad i EU-parlamentet. Tänk hur stor skillnad drygt femton pirater skulle kunna göra i riksdagen.

Rösta på Piratpartiet och kickstarta evolutionen i riksdagen!

Jag är på ett riktigt dåligt humör idag. Egentligen försöker jag för det mesta ignorera humördippar, vänta tills de passerar. Ondska finns det alltid i världen och att gå omkring och vara ständigt frustrerad och arg leder ingenstans. Det är mest bara att beta av en galenskap i taget, ungefär, pausa mellan varven och sen på’n igen.

Men idag ger jag efter en stund för min ilska och fustration. Varför reagerar ni inte i Centerpartiet, Alliansen eller resten av riksdagen för den delen, på Maud Olofssons förskräckliga uttalande härom dagen? Varför behandlas vår integritet och våra privatliv så lättvindigt?

Därför att ni är fega kräk som inte står upp för människors integritet.

Ni verkar helt sakna den grundläggande värdering som under normala omständigheter gör att man respekterar sina medmänniskor. Det skulle inte förvåna mig om den bristen är en grund för hur partier som Sverigedemokraterna kan få fotfäste. Ni har gjort det okej att peka finger på hela grupper.

Gudarna ska veta att Piratpartiet inte heller hade existerat om ni i riksdagen hade använt er av lite vanlig jävla medmänsklighet, proportionalitet och respekt i lagstiftningen.

Var och en är sig själv närmast, tänk inte på andra för då kan de dra ner dig. Spotta neråt, sparka åt sidan om nån är i vägen, slicka uppåt. Makt är värt mer än medmänsklighet. Fuskare och lata människor som vi är hela bunten och inte förtjänar nåt bättre, sägs det på tusen och ett olika sätt av er. Hårdare tag och macdonaldifiering av hur vi får se ut och bete oss.

Jag anklagar er alla för att ha ansvar för ett samhälle där det anses vara fult att hjälpa varandra, hjälpa sjuka, lyssna på varandra. Ni har lagt grunden för hat, misstänkliggöranden med överförmynderi och fingerpekning helt enkelt för att det är det ni gör själva.

Folk vägrar ta på sig ansvar, allt är alla andras fel — för det har de lärt sig från er, kära politiker.

Vi skördar nu det samhälle ni sått, hoppas ni är stolta över era insatser.

“Nordens U-land – panik eller möjlighet? Så löd rubriken på ett seminarium om utvecklingen i Island som curatorn Jonatan Habib Engqvist styrde upp på Färgfabriken i torsdags. Detta ska få bilda utgångspunkt för två-tre bloggposter. Vi börjar i konsten och fortsätter till politiken, hela vägen med mot bakgrund av den ekonomiska kollaps som hösten 2008 katapulterade Island ut i en förändringsbana som ingen vet vart den leder.

Först ut var Dorothée Kirsch, chef för CIA (en konststödjande myndighet, Islands motsvarighet till svenska Iaspis). Hon talade om hur man kan finansiera ett kulturliv när finanserna går upp i rök.
Kollapsen slog visserligen hårt mot konstprojekt, när såväl sponsrande banker som offentliga bidragsgivare inte kunde leverera de utlovade sponsringspengarna. Ändå tecknade hon en mycket ljus bild av situationen.

Besökssiffrorna på Islands teatrar och muséer har ökat med 50 % efter finanskraschen. Det kan bland annat förklaras med att folk inte längre har råd med turistresor.

Folk inom Islands kulturliv har i finanskollapsens köllvatten börjat hjälpas åt på ett helt nytt sätt. Numera kan kulturprojekt sällan räkna med att få stora bidrag, utan genomförs i högre grad genom att man lånar ihop materiella resurser från en mängd olika håll. Dorothée Kirsch talade om en ny mentalitet som skapat en tid av nya möjligheter.

Ett exempel på att konsten mår bra av att svälta? Ett belägg för att nedskurna bidrag rentav kan leda till ett uppblomstrat kulturliv? Sådana slutsatser vore minst sagt förhastade. För vad som skett hade bara kunnat ske inom ramen för en generell ekonomisk kollaps.

Till saken hör också att Island är en geografiskt isolerad ö – vilket invånarna blev akut medvetna om när ekonomin kollapsade. Tänk om vi skärs av från omvärlden! Vad ska vi äta? Hur ska vi hålla oss varma? En mycket stor del av befolkningen började sticka. Någon nämnde rentav att det under kollapsens veckor uppstod köer utanför garnbutikerna. Inte för att någon klädbrist hotade på allvar. Snarare spred sig en allmän DIY-attityd som intuitiv respons på känslan av att inga befintliga ekonomiska strukturer längre var pålitliga.

Filosofen Björn Thorsteinsson bekräftade bilden i sitt påföljande föredrag. Tilltron till kollektiv självorganisering har stärkts på Island – ett land där envar traditionellt har sett sig som sin egen kung och lyckas smed.

Jag är under vädret just nu, med blandad feber som måste skynda sig att försvinna. Det här blir något av en metapost där jag förebrår mig själv för att inte posta på grund av feber. Men jag vill ändå inte låta bloggen gå orörd, särskilt inte som det finns mycket kul att prata om.

Så idag blir det bara en kort liten textsnutt: Informationsbyrån finns kvar och heter numera Kontoret för Särskild Inhämtning, KSI. De har egna kontor ute i FRAs komplex och avlyssnar svenska medborgare i parti och minut (och enligt uppgift ska FRA-personalen uppskatta dem för att de “inte ger lagboken onödig uppmärksamhet”).

Det finns alltså en mycket stark koppling, både nutida och historisk, mellan IB/KSI och FRA.

KSI, före detta IB, sitter här i FRA-komplexet på Lovön:

(Med förbehåll för att jag fått beskrivningen i text av min källa — jag kan ha tolkat textbeskrivningen fel. Men det väsentliga är inte vilken byggnad KSI sitter i, utan att de sitter ute på FRA och avlyssnar än idag.)

Pingat på Intressant. Andra bloggar om informationsbyrån, piratpartiet, ksi, ssi, ib, privatliv, meta

Jag utesluter inte att jag hade ställt upp att bli filmad under rätt förutsättningar. När något läggs fram som att det är hjälpsamt att få tag i en grov brottsling så tror jag de flesta är med på noterna nånstans. Men… nånting med nedanstående historia skaver obekvämt.

En kvinna utsattes för en gruppvåldtäkt på en Finlandsfärja stod det i Aftonbladet, så polisen beslutade sig för att separera alla männen vid ankomsten och filma deras ansikten när de klev av. I Expressen används till och med det förfärliga “rent mjöl i påsen”-argumentet.

Vad händer med filmen? Kommer de personer som filmades finnas i ett register framöver? För att de hade oturen att vara med på samma färja som några brottslingar?

Ja, jag vill gärna att gärningsmännen hittas och om de befinns skyldiga, straffas. Men kommer de oskyldiga som nu registrerats kunna känna sig säkra på att deras namn och ansikten förs bort omedelbums ur registren?

Jag är inte så säker på det. Vilket gör det hela så vansinnigt obehagligt.

På onsdag, den 1 september, drar förtidsröstningen igång. För att folk ska kunna rösta på Piratpartiet så behövs valsedlar finnas på plats i vallokalerna. Varje liten hjälp du kan bidra med är värt oerhört mycket. Har du dessutom bil och kan avsätta lite tid för att ta dig an flera vallokaler vore det fantastiskt. Gå in här och anmäl dig. Det går även att anmäla sig från förstasidan.

Piratpartiet behövs i riksdagen av flera skäl, här lite skrap på ytan:

1. Människor ska inte behandlas som kriminella när de inte begår några brott. Övervakningssamhället är här och vi ser fortfarande inte röken till vettiga förhållningssätt till hur det påverkar samhället. Många tror att de är hjälpsamma som ställer sina privatliv till förfogande, men blir istället bedragna av staten som utvecklar samhället mot att belöna lögnen istället. Piratpartiet behövs som motvikt till bortglömda integritetsperspektiv och föra in proportionalitet i lagstiftningen.

2. Fildelning används som ett ursäkt för att begränsa internet. Trots att oberoende forskning gång på gång visar att det inte nödvändigtvis är skadligt för kulturarbetare, så propageras den lögnen och används för att begränsa människors rättigheter. Framtida kulturyttringar håller på att nischas in och begränsas genom detta dessutom, och plötsligt snackar vi om hur konst ska få se ut, var den ska få förekomma och vilka som ska få skapa. Piratpartiet behövs för att representera den stora andel människor som idag kriminaliserats i onödan av riksdag och regering.

3. Demokrati och rättssäkerhet behöver vårdas och utvecklas. Vi blir framfösta mot en verklighet där tanken är att vi ska bevisa oss vara oskyldiga i varje given sekund. Det är inte okej att behöva försvara sin rätt till bibehållen integritet med misstänkliggöranden om att man nog är en skummis om man inte låter sitt liv vara väl synligt för staten. Piratpartiet behövs för att påminna om att frivillighet inte är ett annat ord för tvång och för att vårda det faktum att en människa ska anses oskyldig till motsatsen bevisats.

Som sagt, bara lite skrap på ytan men oerhört viktigt. I vardagen funderar vi över vilket dagis vi ska välja, hur mycket pengar vi får över i plånboken. Viktiga frågor som har ordentligt med representation. Men för vår demokrati och vår rättssäkerhet så har vi idag inga garantier för att det prioriteras.

Jag gillar inte skrämselpropaganda, och jag önskar att jag överdrev. Men all lagstiftning vi fått de senaste åren och de lagstiftningar som är på väg talar sitt tydliga språk. Det är stora och svåra ämnen som vi som människor egentligen aldrig borde ha behövt att sätta oss in i.

Det vi vet och kan se är att den närmaste framtiden kommer att handla om är hur vi på många olika sätt får vår integritet nedmonterad. Drogtester, datalagringsdirektiv, massavlyssning, nedmontering av rättssäkerhet, meddelarskydd och så vidare.

Det är faktiskt helt bisarrt att vi å ena sidan ser en formidabel förstoppning när det gäller utvecklingsskräck vad gäller det digitala för oss vanliga dödliga, å andra sidan upplever en fullständigt ohämmad diarré av lagstiftning för att kontrollera människor in i minsta detalj med hjälp av samma verktyg.

Tystnad ses som medhåll, låt oss inte vara tysta med våra röster i valet. Hjälp alla att få möjlighet att bli hörda. Hjälp Piratpartiet.

För er som missade det måste jag visa hur Aftonbladet toppade sin hemsida på morgonen idag lördag 28 augusti 2010. Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld twittrade om det och undrade om ingen redaktör kunde vakna och ändra rubriken, vilket skedde. Själv tycker jag att sådana rubriker faktiskt är en del av behållningen med tabloider och tycker att den skulle ha stått kvar. Jag skrattade rejält! Längre ned kommer den uppdaterade varianten.

Man ändrade till denna långa och tråkiga rubrik (fortsättning efter bilden):

Här är själva storyn hos AB och SvD.

Nu till något annat: Missa inte Isobel Hadley-Kamptz som skriver en lysande artikel på Expressens ledarsida: Kissliberalen har inga hemligheter. Den konstaterar uppgivet var vi har hamnat. Liberal skulle jag absolut inte kalla Beatrice Ask eller moderaterna dock. Det är ju en blandning av socialdemokrati och något som drar mot kristen höger i "moralfrågor".

Nu är ju inte alternativet roligt. Bodström och Ask är egentligen samma sak vad gäller kontroll över nätet och människor. Det finns ju en orsak till att vi började tala om Bodströmsamhället. Och sossarna tycks köra över den lilla opposition som finns i riksdagen mot att jaga en hel ungdomsgeneration eftersom det inte finns samsyn om Ipred hos de rödgröna.

Nej mina vänner, om vi ser någon annan roll hos riksdagen än att ta pengar ifrån oss för att sedan kunna ge löften om att vi får tillbaks dem på något vis, ja då är det dags. Ett ödesval för det fria samhällets medborgarrättsliga och informationspolitiska grund och det öppna nätets framtid. Piratpartiet måste in i riksdagen, så är det!

(Jag har numera för vana att ta en del skärmdumpar av saker eftersom jag tänker att jag kan använda det hela i föreläsningar om nätet, där jag ofta använder just sådana i mina bildspel. Bra va?)